ch hon hade tillbragt mången angenäm imme tillsammans med. dess tysta inbygare. Men nu kände hon sig icke fallen för tt läsa, hon ville ha något som tilltalade ennes ögon på samma gång som det syselsätte hennes tankär, och det fann hon i n af mr Templemores många portföljer. )e timmar: Dora använde på detta sätt voro land hennes lyckligaste. Omgifven af dessa ninnen af mr Templemore, kunde hon icke indgå att då och då tänka på honom; men le gamla. illusionerna och äfven den gamla vänskapen glömde hon, eller tänkte hon åtninstone att hon glömde. Måhända misstog won sig. Måhända kundehon icke besegra ig sjelf till den grad som hon inbillade sig — nien -hon var allt för stolt för att känna sig olycklig. Måhända gör kärleken i det hela taget sina offer icke så särdeles olyckliga: Kanske är den snarare ett tillstånd af mildt och Irägligt lidande än ett tillstånd af bitter smärta. Det fions många skäl hvarföre paenten. skulle dölja sina -plågor,-och då de bli röjda, är det vanligen derföre att de blifvit olidliga. Det är då som verlden ser förtviflans och sorgens bittra kamp och drager sina slutsatser om kärlekens tragiska natur; Vi kunna vara säkra om att det är många ögonblick då stormen stillnar af, många timmar då den är förgäten, och lifvet och dess välsignelser prisas af fullt hjerta. Kärleken kan i sig:sjelf aldrig vara en förbannelse, ehuru det möjligen kan ligga i kärlekens bestämmelse att leda. till några af de bittraste qval som en menniska kan känna. Men der det icke är eller kan finnas något hopp, der kan det icke vara någon plågsam smärta, och så var förhållandet med Dora. Hon, dröjde derföre. nu öfver en utsigt at Pompeji, och då hon betraktade den ensliga