gar i stånd. Under sådana öskständigheter vände sig Haagensen till generalkonsul Sterky med begäran om råd och hjelp, men i stället, säger han, dfick Jag blott korta och undvikande svar, och. hån frågade mig till och med huru jag kunde vari så enfaldig att komma till Kronstadt med. salt,, och han förmenade att, eftersom jag icke ville fana mig 1 cotitumerna, fick jag låta. bli att gå hit, och detta uppfattade jag såsom en allmän uppmaning till såväl norska som, svenska fartygsbefälhafvare. . Haagensen vände sig nu i stället till en-. voygen Björnstjerna, som förmäles hafva icke allenast mottagit honom med välvilja, otan genast på det varmaste antog sig hans sak, ehuru Han anmärkte, att det egentligen var generalkonsulns pligt, att taga befattning med sådant. Det var en stor skilnad — säger Haagensen — på dessa båda män, ochtyckte jag mig märka, att H. exc. icke gillade hr generalkonsulns ringa ifver för min sak. Haagensen beskyller generalkonsuln för, att förnämligast ha sökt bibringa honom och alla andra landsmän den föreställningen, att ingen rättvisa stod att. vinna i Ryssland för utlänningar, samt att han tillochmed sagt, att han, Haagensen, finge vara glad om han kom derifrån utan att få huden full af stryk. Vidare anför han, att då Petersburgs köpmän stödt sina påståenden, att fartygens resor icke voro fullbordade förrän varorna voro tullbehandlade i Petersburg, derpå att tullbara varor icke kunde behandlasi Kronstadt, så vände sig hr Björnstjerna till chefen för tullväsendet i Petersburg, som genast förordnade en komite i tulldepartementet, hvilken i ett dokument förklarade, att intet hinder mötte för tullbara varors vägning och behandling från skeppsbord i Kronstadt, och. att således ingenting hindrade frakternas utbetalning. Efter några betraktelser öfver hr Sterkys förhållätde i den omförmälda angelägenheten, fullföljer Haagensen: Jag vill nu nämna några ord om en annan sak, nemligen tullpasset, för hvilket plägat betalas 15 Rubel silfver.. Då det var mig bekant, att engelsmän och nordtyskar icke erlade denna afgift, insände: jag, i förening med flere norska fartygsbefälhafvare, genom generalkonsulatet en ansökan till ministern, om att vi, .i likhet med ofvannämnde nationer, måtte blifvå lika favoriserade som dessa, och slippa att betala denna afgift. Då vi icke hade alldeles klart för oss hvari denna favo: risering bestod, antingen det var en fördel, som dessa egde på grund afingångna handelstraktater, e!ler hvad orsaken var, så ingafs denna gusktning lika mycket för att komma på det klara me hvarför vi skulle betala denna afgift mer än andra, som för att slippa att betala den. Då jag samma eftermiddag som svaret skulle insändas till hr generalkonstin för att afgå till. det ställe, derifrån ansökningen utgått, vice konsulatet i Kronstadt, hade tillfälle att tala medh. exe: ministern; så underrättade han mig muntligt om svaret, och att etta var en sak; som han icke. hade rätt klar för , hvarför han derom-inhemtat upplysning hos Sooerikons tU och svaret var, att Mäda vi sjelfva unde klavera pa tullkammaren, så behöfdevi idkte Betala sågot deres: och an. förklarade vidare, att VI på officiel väg te få närmare he sked, netoligen genom generalkofistua, re behagade hr generalkonsul att behålla. et.o Ila ciella svåret så länge på sitt kontor, intill döss. 2 de sökande hade afseglat, utom jag, och för tig få lade han derom först då jag, samma dag som fattyget blifvit utklareradt; tillfälligtvis kom in på hans kontor, men han lät mig icke heller få se svaret, ej heller erhålla kännedom om dess -bokstafliga Tydelse, men i stället uppehöll: han mig med många ironiska anmärkningar öfver några Körner (jag begagnar med rätta detta ord formella brister i vår ansökan, och Herre Gud; hvad kunde väl hr generalkonsuln vänta sig af sådana enfaldiga dummerjörsar som jag och mina likar? Men det hade varit mycket vackert af hr generalkonsuln om ban Hade gjort oss uppmärksamma på de formella bristerna (såframt några sådana funnos) innan den afgick till högre ort, men märkvärdigt är, att dessa anmärkningar gjordes först sdan ansökningen återkommit, och ännu märkvärdigare, att icke svaret kom oss tillhanda, men jag mottog af hans beteende det intryck, att det icke var så mycket de formella bristerna, som voro anstötliga, utan hela ansökningen i sig sjelf, hvilken Hade vidrört en för honom obehåglig sträng — och att det var i hans eget intresse att ap tthålla den gamla slentrianen a... r Haagensen tillägger, ått han slutligen på nordtyska konsulatet erhöll. den. önskade upplysningen, nemligen, att tullpasset tillförene hade varit en statsinkomst, men attdet för omkring sju år sedan blifvit fritt, och att de köpmän, till hvilka fartygen äro adresserade, sedandess fortfarit att debitera fartygen. derför och sticka .pengarne i egen ficka, oaktadt de :3: procents kommission, som fartygen måste betala af såväl insom utgående bruttofrakter, äfven om i certepartierna uttryckligen är betingadt fri från adresskommission. Slutligen förebrår hr Haagensen. generalkonsuln derför att han icke för längesedan kontrollerat huset F. Winberg komp:s beskattning på de norska fartygen under namn af Hospitalsafgift, hvilken, säger han, väl shar haft ett sken af rättvisa för sig, men som i grunden icke varit något. annat än rent at bedrägeri, och hvilket jag ej kan tro annat än att generalkonsuln haft sig bekant,. . Envoygen Björnstjerna säges ha mellankommit och satt en gräns derför. Hr Haagensen uttalar äfven i öfrigt det varmaste erkännande af den beredvillighet och det nit hvarmed hr Björnstjerna åtagit sig hans sak. Tänestvrelgaernas tredie årgväxt