nadame Bernards rum och den gamla kyrkan ned dess gröna trädgård högt upp på stenjelarne, och till tafvelgalleriet med dess tafor, och till de långa, yckliga aftnarne, som uUdrig mera skulle återkomma. Har jag inte innu begrafvit mina döda? tänkte hon, föruktande sin egen svaghet. Kära barn, rif för all del inte sönder len der vexeln! sade mrs Courtenay oroligt, lå hon såg sin dotter krama ihop papperet sin lilla nervösa hand, med en omedveten styrka. Dora skrattade, och ingen som kände hennes ungdomliga skratt, skulle väl ha anat huira mycken styrka och huru mycken stolthet som låg i dess klara, klingande ljud. Kommer du in i salen ? återtog mrs Courtenay. Stackars miss Moore är så fasligt tråkig, när vi äro allena. Jag kommer strax, sade Dora muntert; omen först måste jag gå ned och se på nåora ritningar. Jag skall icke dröja länge, tillade hon gladt, då hon såg sin mors bedröfvade min. Hon skyndade sig genast ut, och på sin väg ned mötte hon den nätta engelska pivan, hvars närvaro i mrs Courtenays tanke var en af herrligheterna i hennes dotters lott. Fanny neg och stod helt aktningsfullt stilla medan miss Courtenay gick henne förbi. Fanny är: mycket höflig och ser mycket bra ut, och jag har icke någon anmärkning att göra på henne, tänkte Dora, i det hon betraktade flickans blomstrande ansigte och leende blå ögon; men jag förmodar att jag är svår att vara till lags, ty jag tycker inte om Fanny och skulle helst vara henne förutan. Innan mr Templemore reste, hade han ställt biblioteket till Doras fria förfögande,