Mitt söta barn, jag är så glad, så glad! itropade hön, höjande sin röst. Dora skrattade och vände sig tillbaka till vianot, och Eva vefvade med armarna och ökte oupphörligt att stå på sin tå, medan nrs Courtenay uppgaf små skrik af förtjusing, och miss Moore, som på afstånd hörde ult detta, kände sig i hög grad stött och skandaliserad: ; TJUGOTREDJE KAPITLET, En tid har förgått och endast fmbragt fa förändringar i Doras lif. En afton hade honslutat med Eva och smugit sig upp på sitt eget rum, såsom hon ofta gjorde: vid denna tid på dagen. Det var gauska Kallt, men en klar måne lyste på vinterhimmelen, och stående i den djupa fönstersmygen, betraktade Dora de skarpa ispiggarne från stenhörnen på fontänen ute på gården. En sådan der är äfven jag, tänkte Dora. Hon kände sig icke sorgsen eller olycklig; men hon såg slö och förstelnad ut likt det frusna vattnet. Mitt söta barn, här är ett bref till digv, sade hennes mor, som nu kom in. Dora vände sig hastigt om; John Luan hade skrifvit för en vecka sedan, och brefvet torde möjligen vara från mr Templemore. Det var också verkligen från honom — ett vänligt bref, i hvilket en vexel låg innesluten. Mitt qvartab, sade hon. Ah, så snällt!c utbrast mrs Courtenay; noch sedan den der nätta engelska pigan mr Templemore skickade dig och Eva. Dora du hade bestämdt en få till gudmor. Hade jag? frågade Dora; ty hennes minne flög med ett slags passion tillbaka til