tant är upptagen, och — och jag är så olycklig. Oyeknig! Dora slog bort förklaringen med ett skämt. Olycklig! Om mr Templemore visste. det, skulle han riktigt bli ond. -Olycklig! — hon ville; inte höra talas om någonting sådant. Men olyckligtvis ansåg sig Eva förpligtad att vara olycklig, och Dora kom snart underfund med ätt hon hade miss Moore att tacka för denna id6. Denna hade nemligen gjort sig besvär med att inpränta hos barnet att hon pligtskyldigast mäste känna sig olycklig i anledning af sin fars bortresa. Dora motsade icke öppet — det behöfdes icke att göra det — men hon sopade bort den sjukliga inbillningen, och sedan hon derefter lagt Fido på sin kudde, satte hon sig ned till pianot och började spela; och inom kort hade Eva till den grad glömt sin sorg, att hon började dansa, höjande och sänkande armarna, såsom hon hade sett de små flickorna göra i pantomimerna, och göraude någa förtvifläde försök att stå på en tå. Mean hon stod i denna pittoreska ställning, öppnades dörren, och mrs Courtenay trädde in i rummet. Äfven hon kom för att vara olycklig, ty hon ansåg att Dora hade blifvit illa behandlad af mr Templemore; men då hon såg Eva sålunda dansande efter hennes dotters musik, såg hon. så förbryllad. ut, att Dora, som hade vändt sig om, frågade med ett leende: Hur är det fatt, mamma ? Det gläder mig att ni båda äroså glada: svarade mrs Courtenay, ännu helt förbryllad: Ja, vi äro glada, sade Dora, med ett ljust, stolt leende, och vi ämna äfven fortfara att vara muntra, mamma. Mrs Courtenays ansigte strålade åter då hon hörde detta,