Aftonbladet – 22 oktober 1868, sida 2

såsom en person hvilken ni ger en viss summa penningar, lika litet som jag anser mig helt och hållet endast såsom .en som mottager en sådan; men ialla händelser är jag dock ert barns lärarinna, Tr Templemore, och-jag får betalning för att jag Skall vara det. r Templemores mörka ansigte öfvergöts af en rodnad, och han bet sig i läppen; men sade ingenting. Jag hoppas att ni inte misstycker min öppenhet ? återtog Dora helt lugnt, ehuru hon såg att han gjorde det. Nej, visst inte, svarade mr Templemore; men han tänkte: Miss Courtenay är en stolt qvinna — en mycket stolt qvinna! Det var nu tid för honom att begifva sig af, och Dora och Eva följde honom till träd gårdsgrinden för att der taga ett sista farväl. Det var en kulen och dyster dag — så föreföll den åtminstone Dora, då hon räckte honom sin hand och önskade honom en lycklig resa. Men om vårens ljutva sölsken hade lyst på himmelen, skulle mr Templemore icke kunnat se mera glad och liffig ut än han gjorde då han sade dem farväl. Han kyste Eva två eller tre gånger, visserligen med saknad, men dock utan att visa någon sorgsen min. Dora stod och såg drömmande efter vagnen, i hvilken -han for bort. Hon kände icke någon lust att bekläga hans bortresa eller någon frestelse att sakna hans närvaro; men det föll en köld öfver henne, lik kylan af en skugga, som plötsligt utestänger en varm sol. Hon kände sig både ensam och nedstämd, och gick tillbaka under tystnad, tilldess Evas :snyftningar och tårar väckte henne att tänka på att lugna barnets sorg. Men Evas sorg var en barnslig sorg — len räckte icke länge. Då hon hade fått