Grefvinnan Cath. Charl. De la Gardie född Taube. : En kulturhistorisk skizs af M. IH. De för trolldom anklagade och dömde dal. qvinnorna hade visserligen, efter förnyad präf. ning i Svea hofrätt af ransakningen vid häradsrätten blifvit frikände; men de skulle äfven shafva ersättning för sina svåra lidanden och domaren som anbefallt kronobetjeningen och tingsmenigheten som verkställt den grymma tortyren å de olyckliga qvinnorna, skull straffas. Grefvinnan De la Gardie fortfor att beskydda dem, hvilket dock med stora hindei och svårigheter förknippädt var, i anseend till det långa afståndet mellan hufvudstader och: dalqvinnornas hemvister. I ett till Svea hofrätt stäldt memorial yrkade advokatfiskalen Risberg — hvilken, enligt hvad af en annan handling synes, var ther höggrefliga familien De la Gardies hus-advokat, och hvilken antagit sig dalqvinnornas sak — att åtal mot extradomaren kanslister Eckman och alla dem som honom biträdt id qvinnornas pinande till bekännelse, skynd samt måtte anställas. Men en märklig om ständighet förekommer härvid. Nämnde me morial inlemnades icke till hofrätten förrän i Maj månad 1760, ehuru hofrättens frikännelse-utslag för dalqvinnorna meddelades redan 1758 och ehuru det vill synas att äfven regeringen intresserade sig för åtalets anställande: Risberg förklarade anledningen till det antydda dröjsmålet vara de stora svårigheter som mött honohr att i örten der rabsökningen skulle hållas, uppdaga ojäfviga vittnen och som icke fasthöilo i villfarelsen att de tolf dalqvianorna: verkligen idkat trolldom och dermed: fortsatten. Hofrätten förordgade vice häradshöfding Sandelin att vid extra ting i Österdalarne hålla. undersökning rörande den grufliga medfart för bvilken de ofta nämnda dälqvinnorna blifvit utsatta och de brottsliga. efter omständigheterna laglikmätigt behandla. — Denna undersökning företogs på hösten 1760. Eckman kom tillstädes och för målsegaren advokatfiskalen Risberg1). Redan första ransakningsdagen och sedan flera vittnen blifvit hörda — deras hela antal uppgiek till öfver 100 — och omständligt redogjort för alla de mot dalqvinnorna utöfvade grymheter, hvilka i föregående uppsats blifvit omnänmda, begärde Eckman på aftonen rättens tillstånd att öfver natten få resa bort: för att dagen derpå åstadkomma vittnen, hvilka icke, såsom alla de redan afhörde, mot honom hyste ett argt sinnelag. I anledning häraf uppmanades Eckman af domaren att namnafva de vittnen söm skulle höras, då de genom rättens försorg skulle inkallas. Emedan Eckman dertill icke kunde förmås, och ad vokatfiskal Risberg bestridde Eckmans begäran att få resa bort; fruktande att deri allenast låg en förevänning att begifva sig på flykten, afslogs Eckmans begäran, hvarjemte han strängeligen tillsades att qvarstanna tills hela rånsakningen slutats, Da målet dagen derpå ånyo företogs anmälte Risberg, att han nyss förut fått säker kunskap derom, att Eckman vid midnatt och förklädd begifvit sig på flykten. Hedan den vidlyftiga ransakningen vid ur-. tima tingsrätten blifvit afslutad, öfverlemnades handlingarne till Svea hofrätt, der slutligt utslag skulle meddelas. Det vill synas att Eckman icke annorledes från ransakningem vid tingsrätten begifvit sig på flykten, än att han endast återvändt till hufvädstaden, der han den 24 November 1760 och således innan urtima tingsrätten afslutat ranskkningen rörande honom, antogs till kanslist 1) Hofmarskälken. grefve Taube har af sin far ofta hört uppgifvas att grefvinnan De la Gardie äfven inställde sig vid tinget, hvilket ock tyckes bekräftas af antydningar som förekomma,i Eckmans besvärsskrifter.