Jag förmodar att jag kömmer att säga ja, mamma, svarade Dora allvarligt. Ja, gör det, svarade hennes mor ifrigt. Gör det för all del, kära barn! Gud välsigne dig Men Välsignelsen tycktes icke lemna frid efter sig. Dora tänkte på sitt fordna lilla oberoende, på den kära friheten, för hvilken Les Roches och alla dess yppiga beqvämligheter icke kunde lemna någon ersättning, och hon suckade. Oron följde henne till hennes hufvudkodde och förjagade sömnen. Ack, om jag bara kunde säga nej! tänkte hon medj en lidelsefull längtan efter den ljafva frihet som en liten förmögenhet skäner. . Men just som hon tänkte detta, öppnades dörren, och någon trädde in i rummet. Hvem är det? frågade Dora med en viss oro. Det är jag, svarade mrs ILnans röst i mörkret. Hon närmade sig Doras säng och sade: Du måste antåga mr Templemores anbud, Dora, och om du det gör, blir du ganska säkert mr Templemores hustry. Tant! ropade Dora. Tyst! Gör som jag säger, och jag svarar för utgången. Då han ser dig dagligen, skall han älska dig, och då han älskar dig, skall han gifta sig med dig. Tant, jag kan verkligen inte — Tyst! Jag vet att du tycker om honom. Dora var stum, och medan hennes ansigte blossade och brände äfven i mörkret, medan hennes hjerta klappade med våldsam häftighet, trefvade sig mrs Luan utvär rummet. Döra satte sig upp i sin säng. och tog sitt brännande hutvud mellan sina händer. Nej, hon kunde inte säga ja — hon kunde inte stånna i mr Templemores hus förföljd af dylika förutsägelser.