Svenska Nordpolsexpeditionen. (Forts. fr. gårdngsbl.) Sedan de sista burraropen mellan fartygen bli! vit vexlade och Sofia genom några fräsande rake ter (förmodligen de första, som skådats på Spets bergen) sändt sih sista helsning till hemmet, had vi god tid att taga vår nya boning i betraktande Vi befunno oss nu ombord på ett fartyg. till for men enligt kännvares påstående ej olikt en störr träsko. och till storleken ungefär hälften af en van lig Mälareskuta (dess hela längd var enl. skeppa rens uppgift 24 alnar). Det var nu detta lilla nöt skal, som skulle föra oss och de under sommarer sammanbragta samlingarne från norra Spetsberger till Tromsöe, d. v. s. en sträcka af eller minst 12 mil). och i sjelfva verket blefvo dessa förlängd: till minst 160 eller 170. Vare det dock sagdt til Severines ära, att hon, byggd för bankfiske, visade sig vara ett för dessa farvåtten ganska väl läm padt fartyg och att hon med lätthet och zwung dansade fram öfver vågorna. Emellertid hade dennå fartygets egentliga be stämmelst en anman olägenhet med 3ig. Unde sina färder hade det mer äh en gång varit lastad med rå fisk och har-kjering.-lefver och de rutt nande qvarlefvorna deraf meddelade i förening med kölvattnet åt hela atmosferenombord en intensiv doft af den parfym, som under namn af vätesvafla gifver kemiska laboratorier sin karakteristiska lukt och som en hvar, hvilken dermed vill göra när måre bekantskap, kan få känna från skämda ägg. Mer. än en gång voterades enhälligt tacksägelse adresser till den ädelmodige, på Sofia qvarvarande vän, hvilken genom skänken af en snusstrut gjorde oså det möjligt att om aftnarne neddyka i lastrammet, der vi lågo instufvädesåsom torskar och sillar, samt der uthärda, tilldess, luktnerverha blifvit någorlunda döfvade eller-förhärdade, men tidigt på morgonen skyndade vi upp på däck, hvilket vi ej gerna frivilligt lemnade under hela dagen. Under våra promenader: derstädes märkte vi dock, huru det då och då lyckades vind.n att afslita bitar af.den tjocka atmosfer, som frin de undra regionernå uppträngde, och då våra respektive näsor deraf träffades, måste vi ofrivilligt instämma i gummans undergifna reflexion: ,bäst vi gå, så lukta vis. Lägga vi till det redan anförda, att hafvet genom föregående stormar häfde sig i väldiga dyningar och att — isynnerhet de första dagarne — en frisk, stundom bård vind blåste, så torde det ej förefalla någon tänkande menniska sätlikt, att vi snart allmänt fingo erfara sanningen af den gamla satsen, att sjön suger, ty snart hade han sugit til sig alla de läckerheter, som vår Mamma ombord på Sofia i afskedets stund för oss uppbullat och kanske litet till ändå. Vanan är dock halfva naturen och snart kunde vi göra all. möjlig heder åt nya Mammas rikliga för fgnibg. Emellertid förde ständigt gynnande vindar oss rakt framåt, och så begaf det sig, att vi så bugtat och luktat, -snusat och rösat framåt, att vår skeppare redan efter 5 dygns förlopp förklarade oss vara i närheten af norska Kusten. Redan den 19 på morgonen började sista skymten af Spetsbergens fjelltaggar att dyka ned under horizonten, och den 20 utpekades en töckenvägg såsom den kapprock, i hvilken Beeren Island skylde sin nåkna, knötiga lekamen — och ehuruväl jag sjelf såg intet af densammå, har jag anledning att antaga sanningen af denna supposition, ty i det-rusk, slask och töcken, som från det hållet serverades, igenkände jag tydligen samma väderlek, med hvilken vi under vårt uppehåll på sagda ö för ungefär 2 månader sedan gjort bekantskap. Sedan vi natten mellan den 21 och 22 legat bi, för att ej i mörkret törna på norska ytterskären, upptogs hela den sistnämnda dagen af ett lika ihärdigt som frukt) Anmärkas bör dock, att dylika Ishafs-färder af norska skeppare räknas såsom resor inomskärs.