Hr ov. Vicken hade aldrig kunnåt föreställa sig att sådan dårskap och slikt barbari vore att supponera ibland upplyst folk, som han i denna saken förnummit. Till förekommande af all onödig tidsutdrägt önskade han ett sådant moyen att alla advokatsknep måtte förekommas och alla kryphål i processen tilltäppas. Adlermarck erinrade att saken var af sådan beskaffenhet att den icke summario processu kunde afgöras, men länge skulle det icke dröja. v. Vicken hemställde om ej den brottslige domaren (Eckman) genast borde i allmänt häkte inmanäs, och Hammarhielm erinrade att denna sak utgjorde ett bevis derpå att skriket öfver domrarne ej alltid vore ogrundadt. Huru hade det väl gått för de olyckliga dalqvinnorna om ej en lika ädel som modig dam (grefvinnan De la Gardie) uppträdt i sista ögonblicket, sänd af Gud till deras försvar och räddning? Jo de hade blifvit halshuggna. Han hade allt förtroende till hofrättens medlidande och rättvisa i en så öra såk; men tyckte likväl det vara väl efterlåtet och emot Guds och verldslig lag stridande, att en underdomare finge vara på fri fot sedan dess dom af K: M:t blifvit såsom orättvis upphäfven 4). På det att icke domaren blott med en skrapa skulle blifva afspisad, och tillika såsom en varnagel för andra pligtförfötna domare, för hvilka möjligen tillräckigt många arrestrum ej vore att tillgå, yrkade tal. såsom värdigt rikets ständers aldrig betviflade rättvisa, att den ifrågavarande domaren (Eckman) genast måtte i häkte inmanas, dock kunde han ju i lindrig arrest hållas. Landtmarskalken (grefve v. Fersen), trodde att ridderskapet och adeln snart kunde ifrån saken komma, om man ville : hålla sig substrata materia, som var hr Moraths memorial och hvaröfver de flesta syntes vara ense. Beträffande arresten, så hörde den saken ej hit. Ridderskapet och adeln kunde ej saken cognoscera och borde för öfrigt hvar och en få njuta lag och rätt samt ingen ohördan dömas. — Gyllensvan trodde förvisso att Svea konungaförsäkran explicerade den qviestionen, då der säges att ingen skall odömd gripas. Det hade Morath nog vetat, eljest hade han väl i sitt memorial påyrkat arrestation. Friherre J. A. Hamilton ömmade äfven för de under -ränsakningen så hårdt handterade qvinnörnas uselhet och fattigdom, hvilka nu voro rättsökande och mesta dels af grefve Pontus De la Gardies grefvinna blifvit i fängelset och sedan underhållna. Önskade att bofrätten allvarsamt måtte anbefällas att saken med skyndsamt slut afbjelpa. Friherre Cederhielm ansåg billigt att de som oskyldigt lidit skulle få ersättning. Två utvägar voro dertill föreslagna, den ena den af presteståndet uppgifna att målet skulle straxt under jostitiedepntationen dragas; men talaren visste ej, om ståndet talat som jurister då de ansett denna trollsak för en Guds egen sak och vilja upphäfva rekonventionsmålet sedan K. M:t atdömt saken till debrottsligas friande, Andra utvägen var den som Morath i sitt nemorial föreslagit och den biträdde talaren. Arresteringsförslaget mot domaren var en py sak, som ej hörde hit, ehuru messuren emot missbruk. hos domare kunde hafva sin goda nytta. Friherre G. Reuterholm upplyste att presteståndet hade icke sagt sig vilja hindra, utan tvärtom på ett beqvämare sätt påskynda lagens lopp.: Von Vieken medgaf nuatt Hans yrkande om domarens arrestering varit förhastadt; men det ville Hammarhjelm ej för sin del medgifva. Antingen hade domaren al oförständ eller illvilja förorsakat så mångasdlidande; :i begpe fallen var han underkastad rekonvention och lika arrest som dem, hvilka han häktat, emedån annars kurde ban echappera ch skratta åt processen. I militära saker, straffades.den med 6 par spö som sofver på posten och med arrest om man försummär paraden. Hvarföre skulle då den gå fri som var långt mera brottslig? Leijonsten konförmerade sig härmed, men vore — i anledning ar presteständets förslag — på det bestämdaste mot alla kommisioner och inqvisitioner, dock vore nödvändigt att landet, hade goda och förståndiga domare.. Von Stockenström (troligen justititiekansleren) erinrade att domaren (Tekman) icke lagliger kunde (häktas innan han blifvit hörd och dertill dömd, hvilket här ej kunde ske utan vid lagligt forum. Men fastän man icke trodde på trolldom, så vore likväl hexeri skadligt då det ienlandsort inrotade sig, och borde ej mindre genom presterskapet än äfven genom domarens krafliga handläggning utrotas. Likväl borde icke denna saken såsom prestoständet föreslagit dragas från sitt rätta forum och direkte till ustitiedeputationan... Hofrättensborde anbes allas att detta mål framför alla andra med slut afhjelpa. — Friherre Rudbeck instämde med Morath, men som de oskyldigt, dömde mindre:hade att söka domaren än. angifvaren för rekonvention, så trodde tal. att-domaren ej ohörd kunde arresteras, ehuru han orde afvika och kanske i alla fall aldrig unna de klagande förnöja. Slutligen ytträde Bilberg . (vice. häradshöfding) att domarens irrestering mötte stora svårigheter: här hade nänga lidit oskyldigt och borde visst hafva ekonvention, men den: kunde: de blott få hos rad, Tal ansåg att hofrätten skulle vara för den grymme domaren ansvarig. : . Att presteståndet visserligen ogillade den hårda medfart, föri:hvilken. dalqvinnorna inder ransakningen varit utsatta, synes af liskussionen; men ändå synbarare är att presteståndet såsom attentat mot dess rättigeter betraktade hofrättens, af. regeringen sillade åtgärd, att frikänna dalqvinnorna för inklagelsen för trolldom, utan att först dermm inhemta konsistoriernas yttrande. Denna ippfattning bekräftas af det protokollsutiirag rån . presteståndet, som afsändes såväl till ) Vi torde böra erinra, att denna uppgift neml, att. domen öfver dalqvinnorna af K. M:t. blifvit upphäfd, några gånger i diskussionen förekommer, men att vi ingenstädes funnit bekräftelse derpå, utan blott-att hofrätten efter förnyad pröfPons