Aftonbladet – 20 oktober 1868, sida 2

den brinna klar på spishällen; ankor simmade i en grund damm med små krusiga vågor. och en gammal grå åsna var bunden vid ett af träden och sträckte förgäfves sin hals föl att fåen knippa hö som låg kastad på den gröns gräsvallen framför henne. En varm, glödande sol nedgång strålade i vester, lyste upp den ling rande vägen med sina sneda strålar, lånade en liflig glans åt husets tegelstensfagad och gaf den stora vågformiga slättens purpur er anstrykning af dimmigt guld. Värdinnan kom ut glad och mysande oci förde dem in i ett stort, lågt rum, hvars fönster lågo ut åt den knaggliga bygatan och öfver hvilka en vinrankas löf bildade en skuggande skärm. Bordet var dukadt, och er skål med landtlig, men delikat soppa rök å ena ändan deraf. Eva bad att man skull yfta upp henne, så att hon skulle få kasta en blick på dess bruna innehåll, och Fidd satte sin nos i vädret och snusade med tydlig helätenhet. Åh, så förtjusande! ropade mrs Courtenay och knäppte ihop händerna i glad hänryckning. Äfven Dora såg glad och munter ut. Er temligen bister framtid låg framför henne, och hon visste det; men hon var ung och full af Jefnadslust, och hon kunde njuta at ögonblickets glädje utan att tänka på morgondagen. Mrs Luan deremot var mörk som ett åskmoln, och miss Moore måste göra våld på sig för att icke se öfverraskad och förtretad ut. Det var just likt mr Templemore att återföra minnet af den gamia fattigdom, som de hade genomgått och för hvars blotta minne hon hyste en sadan motvilja — hat skulle vara ett för starkt ord, ty miss Moore hatade ingenting. Men trots dessa båda var middagen, som verkligen var :god, en mycket glad mältid. Mr Templemore var mun