Aftonbladet – 16 oktober 1868, sida 3

mängd allmoge samlad, och sporde anlednin I gen dertill. Svaret blef att de ditkommi för att dagen derpå få åse tolf dalkullor afrättning, hvilka för trolldom blifvit dömd till bålet. Djupt gripen af en så förfärande under rättelse begaf sig grefvinnan De Ia Gardie ge nast till landshöfdingen friherre Äkriesendorfi som bekräftade hvad för henne uppgifvits. Efter ett längre samtal lyckades grefvin nan D. utverka landshöfdingens medgifvand att med domens verkställighet skulle upp skjotas så lång tid att närmare bestämmelse kunde ankomma från K. M:t, ifall grefvin nans uppgifna föresats att söka ändring el ler nåd lyckades. Derpå återvände grefvin van D. genast till Stockholm, uppvaktade ko nungen, omtalade att tolf dalqvinnor blifvi dömda från lifvet för trolldom, utvecklad orimligheten af tron på trolleri och det ohyggi uti straffet för en sådan villfarelse — bönfallande att domen måtte upphäfvas eller de dömda benådas. Konungen svarade att sådant ej ensamt berodde på honom, som endast hade två röster i rådet; men att han genast skulle kalla samman rådet inför hvilket grefvinnan egde att inställa sig och plaidera saken. Så gjorde hon äfven, och med den påföljd att befallning genast affärdades till landshöfdingen i Westerås att exekutionen skulle inställas, hvarjemte skrifvelse afgick till Svea hofrätt om anställande af ny ransakning. Hvad härofvan i afseende på grefvinnan De la Gardies ädla uppträdande förekommer ba vi hemtat dels af hofmarskalken orefve G. J. Taube en ännu lefvande slägtinge till henne, och dels, ehuru mindre fullständigt af ridderskapets och adelns protokoller för 1761. Vi ha deremot icke irådsprotokollen för 1757 kunnat vinna någon uppsning om Trollsaken, men destomera om ensamma under en senare period. Anledning till förstnämnde omständighet torde möjigen vara, att — enligt hvad vi i några anIra mål erfarit — då Deras Excellencer, Riksens Råd beslöto till ny behandling återförvisa ett mål, så afläts derom endast en kort skrifvelse till den myndighet som med nålet skulle taga befattning. Hvarken riksens råd eller rikets ständer voro den tiden särdeles nogräknade om formerna, blott änlamålet vunnes. Obestridligt är emellertid att ny ransakning med dalqvinnorna företogs, att de då väl behandlades, att de återkallade allt det som de förra gängen under misshandlingen våtagit sig, och att de 1758 af Svea hofrätt ullständigt frikändes. Men utslaget derom var jemte största delen af nämnde hofrätts criminalhandlingar på 1700-talet, brunnit upp id den stora eldsvådan på början af 1800alet. I nästa uppsats skola vi redogöra dels för let vackra sätt hvarpå adeln belönade grefinnan De la Gardis ädelmodiga åtgärder till le olyckliga dalqvinnornas räddning, dels för trollmålets, andra stadium — domarens betraffning, ty med honom anställdes en sträng fterräkning.