Aftonbladet – 15 oktober 1868, sida 2

ut, och innan de voro halfvägs nere, stan nade han. Miss Courtenay, sade han, ni har kän Nanette under någon tid, och ni var no vänlig att ge henne ljus, såsom hon berätta de mig. Får jag fråga, om hon beklagad sig för er, liksom för mig, öfver att hon int förmådde arbeta? Ja, mycket ofta, doktor Richard. — Namnet kom helt naturligt. Eget nog, inte sannt? Nanette var int någon dam. En född dam, en verklig dan dör, om hon måste begagna eller nedsöla de händer, som Gud gaf henne till prydnad — inte till nytta; men en plebej, sådan son Nanette, känner sig olycklig, om hon måste gå sysslolös och lefva af andras godhet. Jag kände en gång en väfvare, som på sitt sät var lika märkvärdig som vår stackars vär deruppe. Hvad den mannen lefde och svärmade för, var att betala en hop gamla skulder, som en följd af motgångar hade lassat på honom. Han unnade för den sakens skull knappast sig sjelf, sin hustra och sina barn att äta. Malet var nästan uppnädt. Den kommande välmågans svaghet höll på att smyga sig öfver bonom. Hans hustru köpte honom en ylletröja, och ehuru han grälade öfver denna slösaktighet, grälade han dock icke med synnerlig häftighet. Det var i Oktober, då qvällarna börja bli kyliga. Samma dag skickade han en gammal rock till byskräddaren, för att denne skulle snygga upp den. Jag behöfver den till AllhelgonaJagen, sade han. Grlimtar af nöje funnos i denna mans själ och iöljde honom i hans tol. Öfver denna ljusa gryning kom ett sligt mörker — dödens mörker. På månpl p he lagsaftonen sjuknade han, och på tisdagsmorgonen var han ett lik. Under denna körta mellantid kände han den bittraste sorg,