MUSIK. Den andra representationen af Judinnan, Halevys storverk, Kar nu efterträdt den första, och i de flesta hänseenden företett en jemnhet och säkerhet i framställningen, hvilka göra att uttalandet af ett totalomdöme icke vidare kan synas oss förhastadt. Rachels parti är, i motsats mot det, som utgjorde fru Jacobssons första uppgift på vår scen, öfvervägande dramatiskt, och att utdana en karakter är sålunda det värf, hvaråt konstnärinnan här i främsta rummet har att egna sin omsorg. Halevys teckning framställer en upg qvinna, hotad af tusen faror samt nedtryckt af en aggande hemlighet, hvadan frid och klarhet äro de mål, till hvilka hon i sin fortgång sträfvar. Hon söker dem i kärleken och vill för den offra allt, men då Eleazars mellankomst hindrar hennes flykt med Leopold samt uppdagar dennes bedrägeri, återstå för den svikna blott tvänne val, hämnd eller resignation. Den förra njuter hon i fullt mått, men den tillfredsställer icke hjertats behof, och först Eudoras bön visar henne i sjelfuppoffring och ädelmod vägen till målet, som i döden ändtligen till fullo uppnås. I framställningen af karakterens första utvecklingsstadium är det sålunda själsångest, tvång, hemlighetsfullhet, som i den utförandes föredrag, hållning och mimik böra framstå såsom grunddrag, så mycket mera beslutsamhet och kraft tillkommer i det andra skedet lidelsens stormande utbrott, hvaremot det sista bör andas det ädla lugn, som icke bär pregel af förtviflan, utan tillhör den försakelse, som är försoning. Vi hafva redan lofordat den konstnärliga säkerhet, hvarmed fru Jacobsson äfven i dramatiskt hänseende löser sin uppgift. Så mycket mera anslående är intrycket af hennes fina artistiska urskilning, som den icke är rutinens, utan tydligen framstår såsom alstrad af ett ännu fullt ungdomligt och friskt, naturligt skönhetssinnes. ingitvelser; förträffliga vägledare, blifva de blott oförvillade och trogna. Det vackraste beviset derpå att så ännu är förhållandet finna vi i den konstnärinnan utmärkande egenskap att hon under rollens fortgång alltmera värmes af sitt ämne, att hennes föredrag med hvarje nytt moment vinner i färg och styrka, så att det hela företer den utveckling, som är kännetecknet för allt verkligt lefvande, och dan föregående scenen blifver likasom ett trappsteg uppåt till den efterföljande. Var denna egendomlighet redan tydlig i framställningen af Julias karakter, så är den emellertid i teckningen af Rachel ännu mer omisskännelig. De första scenerna äro alltså de minst utmärkta. I första och andra akten visar sig fru Jacobsson visserligen medveten om det väsentliga i uppgiften, men hennes uttryckskraft motsvarar ännu ej med full tillräcklighet situationernas fordringar. Den stora arian, rollers glansnummer, gifves tvifvelsutan först nu från vår scen på ett sätt, som gör den till ett betydelsefullt dramatiskt moment; fruktan och längtan framträda skiftevis i bjerta kontraster, detaljerna äro iakttagna med omsorg — men det hela bär icke ännu pregeln af den fasans stillhet, som här skall bemantla de djupaste själsqval; vi se och höra icke en varelse, som nu först står vid afgrundens brant och blickar ned i dess mörker. Äfven den följande bönen är till innehållet mera lifsfråga än föredraget ännu mäktar uttrycka. Så mycket förträffligare gifves tredje aktens anklagelsescen; i början af den fjerde frambålles med utmärkt finess den olyckligas bemödande att hålla sig uppe i egenskap af straffande storhet; öfvergången till sjelfuppoffringens hänförelse sker med okonstlad natnr, och svaret till Brogni im: ponerar genom mild beslutsamhet. Ändtligen tolkas hela den sista akten, synnerligen dock den sköna terzettinon, med en själfull enkelhet, som låter allt det poetiskt rörande, tonskalden åsyftat, samla sig i det hemska slutintrycket. Sångerskans uppträdande, det musikaliska öredraget särskildt granskadt, tyckes oss här ikasom i Romeo och Julia synnerligen intagande såsom manerfritt och anspråkslöst RENEE RR LV BB — ---—-—-—--—-—!ÄX ——