den? Betydde det väl så mycket. om man var lycklig eller olycklig i lifvet, då detta var Jutet ? Lyckliga äro de som kunna taga sådana lärdomar och hvilka ej känna på samma sätt som den der franska kungen, som måste förindra sitt slotts läge, derföre att tornspirorna på Saint Denis, der hans företrädare voro begrafna, kunde ses derifrån. Den stolte och mäktige Ludvig den fjortonde kunde icke förlraga denna påminnelse om sin dödlighet. Var det icke tillräckligt att veta, att han en gång skulle draga in i dessa kyliga och mörka hvalf och slumra der med alla konungar och drottningar af sin ätt — eller måste han väl ständigt erinras om att han var lödlig? Detta var utan tvifvel bra hårdt och kunde icke uthärdas af en asketisk eller helt och hållet sorglös monark, af en, hvars tanke var i himlen, eller af en, som icke fruktade löden — en Ludvig den Helige eller Ludvig den fjerde. Men så kände icke Dora. Hvarje djup, ulvarlig och religiös känsla i hennes natur vaknade hos henne, medan hon stod vid denna lödsbädd. Hon föraktade sina egna drömnar, i det hon såg upp till mr Templemore. don triumferade öfver dem och trampade lem skonslöst under fötterna. Från detta igonblick försiggick en stor förändring hos enne, Något var det visserligen som hon j kunde besegra, ty äfven sjelfbeherrskninen har sina gränser; men allt hvad viljan an styra, det besegrade och hon släppte selan icke ifrån sig denva på detta sätt eröfade makt. Åfven mr Templemore hade sina egna tanjet I tänkte han, medan han od Naop ar. Och detta är målet för ungdom och Na ette och från henne till Dora mi t bloms