så vara, att kabinettet i Berlin ofta har största lust att sätta sig öfver fredstraktaten i Prag — detta är ett faktum, som det tyckes svårt att bestrida — så är det icke mindre visst att det stannar vid afsigten, och att hvarje gång det på allvar tänker på att öfvergå från uppsåt till handling, rinner den franska regeringens uttryckliga förklaringar det i sinnet, och det påminner sig då på ett ganska olägligt sätt de ord, med hvilka statsministern Rouher angaf den hållning och riktning, som den franska politiken ämnade följa i afseende på de tyska angelägenheterna; det vet fullkomligt, att då vi för vår del fast beslutit att noga efterlefva Pragfreden, kunna vi icke samtycka att se den kränkt till vår skada. Det är en alldeles klar och bestämd situation, men just på grund af klarheten i denna situation ha vi alltid varit benägna att icke lägga synnerlig vigt på skrytet och det krigslystna öfvermodet hos en viss del af den preussiska pressen. Vi hafva städse betraktat dessa meningsyttringar såsom individuella uppfattningar, såsom resultatet af en viss uppbrusande hetsighet i den tyska andan, som ännu är helt uppblåst öfver den nyligen vunna segern, och vi hafva aldrig betviflat, att ju kabinettet i Berlin dervid snarare blifvit satt i förlägenhet än känt sig tillfreds; dock vore det helt visst bättre med hänsyn till de två folkens ömsesidiga trygghet, att denna utmanande litteratur bletve alldeles afskaffad. Hvad Frankrike angår, så kan dess önskan, dess fasta föresats att bevara freden icke längre af någon förnuftig menniska dragas i tvifvel; alla inse nu klart, att vår militärreform, hvaraf man gjort så mycket väsen, var en åtgärd, som de nya förhållandena i Europa och rustningarne i Preussen icke tillläto oss att uppskjuta, och denna åtgärds rent defensiva karakter kan icke längre bestridas. Under denna situation, som förekommer oss vara fri från all tvetydighet, mena vi att man utan sensibilitet bör betrakta den preussiska politikens böjelser. Dess planer äro på förhand inskränkta genom den i traktaterna noga utstakade gränsen, och detta är oss en tillräcklig borgen, ty man vet mycket väl å ömse sidor, att den icke skulle blifva kränkt ostratfadt.