öfver dem som kom Doras hjerta att svida och hon sade för sig sjelf: Huru fjollig har jag inte varit! Doktor Richard är död och kommer inte mera! Men hon ville icke vara svag, hon ville icke erinra sig att det hade funnits en tid, då hon hade betraktat denna husliga lycka såsom något som äfven en gång kunde falla på hennes lott. Hon såg upp till Nanettes önster. Åfven jag skall kanske en gång komma utt lefva fattig, och öfvergifven som dup, änkte hon. Afven jag torde bli i behof af ett skålpund ljus för att muntra mig unler den långa mörka qvällen. Nå ja, jag kan väl ha råd att ge dig ännu ett skålound — kanske det sista — och du skall åa det. Hon smög sig obemärkt ut, gjorde sitt illa inköp och gick upp till Nanettes kamnare. Dörren stod på glänt, Dora öppnade len och trädde in. Ingen helsning hördes rån sängen, der det bleka ansigtet hvilade rörligt på kudden. Dora sade: Nanette, här har ni ljus. Nanette behöfver dem inte, miss Courtenay, svarade mr Templemore, som den halföppna dörren hade dolt för Dora. Vi vilja hoppas att ett klarare ljus snart skall ysa för dessa stackars trötta ögon. Dora, som nervöst hade ryckt till vid ljulet af hans röst, trädde nu in i rummet. Nanette låg 1 ett slags dvala, och mr Temslemore stod vid sängen, betraktande den inka med en allvarlig och uppmärksam lick, Har hon länge varit sjuk, doktor Richard — mr Templemore ville jag säga, frågade Dora, Kalla mig doktor Richard här, miss Courenay. Nanette har varit sjuk i två dagar.