STOCKHOLM den 14 Okt. Med stor förvåning har utan tvifvel den svenska allmänheten mottagit underrättelsen derom, att påfven till det stora ekumeniska möte, som nästa år skall hållas i Rom, inbjudit äfven de protestantiska biskoparne. Då uppmaningen är ställd uteslutande till biskoparne, så måste den företrädesvis gälla de protestantiska kyrkor, som framför andra berömma je af strängt episkopala institutioner, med bevarande af den s. k. apostoliska successionen, nomligen den anglikanska kyrkan och den svenska statskyrkan. En och annan har möjligtvis kunnat föreställa sig, att de puseyitiska tendenser, som gripa omkring sig inom den evangeliska högkyrkan, väckt en förhoppning hos Petri efterföljaren att det skulle kunna vara en möjlighet att få se denna kyrka genom några at sina framstående dignitärer vördnadsfullt närma sig den heliga stolen, samt att äfven påfven genom sina agenter i norden fått någon nys om den s. k. nylutherska riktning i Sverge, som haft sin organ i den uti Lund utgifna teologiska tidskriften, och hvilken genom sin uppfattning af kyrkan och prestadömet så väsentligt närmar sig katolicismen, hvars imponerande kyrkliga enhet också mer än en gång utgjort föremål för dess beundran och längtansfulla åtrå. Det skulle dock varit alltför naivt, om den romerska curian verkligen trott, att en eller annan prelat inom dessa statskyrkor skulle velat, och om de velat kunnat hörsamma kallelsen. En liberal tidning i det katolska Österrike fäster uppmärksamheten derpå, att biskoparne i dessa länder äro så införlifvade med staten, stående i så nära sammanhang med dess politiska förhållanden, att de i rent jeologiskt hänseende icke kunna lösgöra sig från den jord, på hvilken de trampa. Man måste för öfrigt lemna derhän — tillägger det österrikiska bladet — om något slags utbyte af meningar skulle kunna ega rum med de anglikanska och svenska biskoparne. De äro genom sin intolerans, genom sitt stela fasthängande vid dogmerna värdiga motstycken till de katolska kyrkofurstårne. De ha lika mycket skadat den äkta protestantismens sanna anda, andan af fri forskning och individuel religionsuppfattning, som den katolska kyrkans dignitärer ha skadat kristendomen öfverhufvudtaget. Men just emedan de sitta så fast i dogmernas sadel, som någonsin en af dem som i de sju kullarnes stad bär den röda hatten, just emedan de icke äro böjda för något slags medgifvande, synes något slags försoning med dem vara otänkbar. Man bör för öfrigt erinra sig, att samma uppmaning, som påfven nu ställt till de protestantiska biskoparne, äfven blifvit riktad till stordignitärerna inom den grekiska kyrkan, hvilken erkänner czaren i Petersburg såsom påfve och som väl skola akta sig att komma. Hela denna demonstration har förmodligen endast skett, för att söka inbilla den katolska verlden, att påfvedömet ännu är lifskraftigt och mäktigt af stora initiativer. Inom den protestantiska verlden kan densamma endast framkalla ett medlidsamt småleende. Den sanna protestantismen skjuter visserligen icke ifrån sig förhoppningen om en tid, då enhet skall komma att råda inom kristenheten; men denna enhet kan icke nås derigenom att menskligheten går baklänges och åter böjer sin nacke under det romerska oket; den kan först med allvar eftersträfvas, sedan påfvens makt blifvit fullständigt krossad och frihetens lifsluft fått tränga in uti katolicismen och åvägabringa en reformation, sådan århundradets civilisation den kräfver. Och den enhet, som då skall kunna åvägabringas, är icke en stel enformighet, med nya tvångsband, i stället för de gamla, med en papperspåfve, i stället för den som nu gör underverk med hjelp af Chassepotgevär, utan en enhet i sträfvandet för praktisk kristendom, med den mångfald i utvecklingen, som friheten alstrar. Det är friheten, icke samvetstvånget, som en gång skall af verlden öra i kristlig mening ett fårahus och en herden. EREKREEESCOS TARA