Han kom icke för att uppmuntra henne eller hindra henne med sina anmärkningar. . Hon fortsatte sin ritning, afslutade den, bar den till monsieur Merand och fick sin betalning för den, utan att ens ha sett en skymt af mr Templemore. Ack, huru tungt kändes cke hennes hjerta, då hon lemnade det tysta och stilla muset och tänkte: Jag skall udrig mera komma hit! Huru förstämd och redtryckt var: hon icke, då monsieur Merand ade penningarna i hennes hand! och då hon såg på guldmynten, tänkte hon icke längre, Atven jag har en talent, och den har inyringat mig detta! Han hade utan tvifvel oenat väl, men huru bedröfligt hade det icke lutat. Och nästa måndag skulle de allesamman fara till hans hus! Hvarför? Doktor Richard hade varit deras vän, men det var ch kunde icke vara någonting gemensamt nelian dem och mr Templemore, Vill inte monsieur Merand ha några flera itningar, frågade mrs Courtenay, då Dora com hem. Nej, mamma, det vill han inte — och vuru skola vi lefva?, Mrs Courtenay såg helt förbryllad wt, och nrs Luans gråbleka kind fick en lifligare ärg, i det hon sade: N Mr Templemore skall nog förmå honom utt köpa dem!i Ni vet, tant, att det inte var monsieur Merand som ville ha dem. Kära barn, sade mrs Courtenay bekymnerslöst, jag är fullkomligt förvissad om mr remplemores afsigter. Bry dig derföre inte idare om de der ritningarna ! Dora ville ej disputera. Hon gick in till ig. Den lytte språklärarens fönster var ppet. Hon kunde se huru han och hans wustru . intogo sin tarfliga måltid. Det var fven ett uttryck af luga belåtenhet utbredt