Aftonbladet – 10 oktober 1868, sida 2

Mr Templemore var den verklige köparen af hennes ritningar, och nu då hon visste det, kunde hon väl nu lefva på hans ädelmod? I ett ögonblick var hennes stolthet i vapen och ropade ett högljudt aldrig!, Olyckligtvis kunde stoltheten dock icke säga på hvad sätt Dora skulle lefva. Hoppet, som är så starkt hos de unga, kuride möjligen ha lånat henne några illusioner rörande arbete och dess belöning; men det faktum att hennes lilla oberoende helt och hållet hvilade på en rik mans godhet nedtystade sådana behagliga drömmar. Viljan att arbeta innebar icke längre framgång; och då Dora satte ifrån sig sin kopp, förekom det henne som om aktierna i Redmoregrufvorna ännu en gång hade blifvit förlorade. Men som mrs Courtenay synbarligen icke hade någon aning om sanningen och ännu trodde på monsieur Merand, log Dora, så helt glad och munter ut och begaf sig til sitt arbete, som om ingenting hade händt. Hennes hjerta var emellertid mycket tungt, och det gick trögt och långsamt med hennes arbete. Hon lutade sig tillbaka i sin stol, stirrade på taflan, som hon kopierade, men såg den icke. Allt emellanåt vaknade hon upp ur sina drömmar och ryckte till vid ljudet af steg och kände blodet rusa upp till kinden, fall dörren öppnades; men hon behöfde icke oroa sig. Mr Templemore kom icke för att Fylla doktor Richards lediga plats. Dora var helt glad deröfver; hon hvarken önskade eller väntade att han skulle komma och dock skulle hon, om bon djupare ransakat sitt hjerta, derstädes fonnit ett gäckadt hopp. Men mr Templemore hade under hennes rånvaro besökt hennes mor. Han hade komnit för att inbjuda dem till en veckas vitelse på Les Roches, och mrs Courtenay nade antapit Bjudningen. (Förts.)