Aftonbladet – 10 oktober 1868, sida 2

TO nackad. Något litet af hennes gamla mun: terhet återvände, och då de kommo tillbak: kill det öfriga sällskapet och mr Templemor öfvertalade dem att stanna qvar och äta middag, var hon lika villig härtill som henne: mor. Det var ett yppigt mål, ehuru icke öfver dådigt, och fullt upp med silfver och kristaller och lyxartiklar af alla slag. Dora erinrade sig med svällande hjerta huru hög hennes enkla mor hade tänkt om det pa! fåglar och den tårta, hvarmed hon hade trakterat doktor Richard och hans barn. Hor erinrade sig äfven sin egen lilla dårskap med dockan. Ack, hvad var väl Minas brudgrannlåt för den rike mannens bortklemade otter!... Hvad hade hon väl sjelf varit fö! fadren — en timmes förströelse och ingenting vidare. Emellertid tvang hon sig at tala, att skratta, att se lycklig och glad ut Efter middagen körde mr Templemore den hem. I det han skildes ifrån dem, aftvang han Dora den bekännelsen, att ehuru hor icke önskade hysa något groll till honom, så hade dock något stannat qvar, som hon ickt kunde besegra, o Då måste jag undanrödja detta något sade han med ett godmodigt leende, ehurt en smula bedröfvad. Det måste bli en varaktig fred oss emellan. Värmen och uppriktigheten i hans sät dref blodet till hennes hjerta. Det kunde ligga mycket eller litet i hans ord, och hopt och förstånd stredo ömsevis orm öfvervigten Ack, en sådan förtjusande dag! utbras mrs Courtenay. : Dora, som satt med armbågen stödd mo bordet och kinden hvilande i. handen, val stum. Mrs Luan hade hela dagen varit anmärkningsvärdt tyst, men nu tälade hon: