Aftonbladet – 8 oktober 1868, sida 2

mystiskt och ljuft, sådant som det vi tänka oss hos ett sagolandskap. Om det finnes ett land, i hvars landskap poesien valt att framträda i synlig gestalt, så är det Irland. 1 andra länder — jag talar om det mest gynnade — låna klimatet, ruiner och ryktbara gamla namn sin skönhet åt ställen, åt hvilka man annars knappast skulle egnat en blick; men i Irland är det inte så. Vi behöfva inte något hedniskt tempel för att skaffa vattenfallet intresse. Vi fråga inte hvilken skalds villa fordom stod vid sjöns strand — hvilken strid i fordna dagar der utkämpades. Vi ha en sorglig historia, som vi hellre vilja lömma än erinra oss, och så betrakta vi etta sköna Irland och tänka oss det ännu såsom en fri jungfru; tr ehuru hon har trälat under många herrar, har hon dock under hela sin bittra träldom bevarat frihetens vilda gratie Han talade med en viss rörelse, och tårarne stego upp till Doras ögon, under det han talade. En vision af det förflutna — icke af hennes förlorade hem, utan af Deenah, såsom hon föreställde sig det, med dess glittrande sjö, dess glimmahde vattenfall och dess herrliga skogslandskap — reste sig framför henne under det han talade. Jag har vållat er smärta, sade han. Ja, svarade hon; ty edra ord kommo mig att tänka på ställen, som jag aldrig mera skall, få återse. Åh, hura kan ni veta det? Jag väntar det inte, svarade hon sorgset. Men jag gör det, utbrast han med plötslig värme. Gnd förbjude att jag skulle stanna för evigt i detta vackra Normandie, som visserligen är vackert, men dock saknar hemtrefnadens behag. Han ämnar inte stanna i Ronen! tänkte Döra mel en känsla af smärta, Jag borde