enligt. myntordningen, Riksbanken tderem har att tillse upprätthållandet af sina egt banksedlars kredit genom en obehindrad ir vexling af desamma enligt deras lydels Lyckas man en gång uti allmänna förestäl ningssättet särskilja vwärdemäteren från banl å sedeln och alla andra förskrifningar, så i I nationens framtida välstånd betryggadt, m I dertill fordras att ingen Papperslapp må g -Jnom lag förklaras vara mynt; med ett or fatt 72 S regeringsformen ändras. Intillde I detta steg vidtagits är eganderätten i Sverg Jendast ett skuggspel. ). Vi hafva visat medaljens frånsida, me jemväl anfört det grundfel som kan och bö undanrödjas. I flera länder har man liksor hos oss försökt ersätta mynt med papper öfverallt har man misslyckats. Öfvergitve jman denna villfarelso, så blir blott genor detta steg til svanken bättre betryggad ä SenOM Len orimliga lag, några nu anse ut cvra riksbankens skydd,. För att undanrödja alla farhågor tord vara nog erinra: att i Finland den 8 Nov 1865 stadgades och antogs principen: at intet pappersmynt skall hafva tvångskurs De då i omlopp varande rubelsedlar förlorade genast egenskapen af laggildt betalningsmedel. Finlands banks sedlar fortforo at! gälla såsom mynt intill den 31 Mars 1866. hvarefter i Finland ingen vidare är förbunfen att i liqvid emottaga banksedlar, utan äro dessa beroende af sin egen kredit. Öfvergångsperioden var kort och vållade ingen den ringaste rubbning i affärernas jemna gång. År ej denna erfarenhet lärorik för oss? År ej Sverges riksbank lika stark som Finlands bank, hvilken samtidigt med denna vigtiga reforms genomförande haft att bekämpa oerhörda svårigheter, uppkomna af många års missväxter. Men det oaktadt hafva Finlands banks sedlar, utan skyddet af tvångskurs, fortfarande rönt en alldeles oomtvistad kredit och gångbarhet. Det har i alla tider föresväfvat våra offentliga män: att myntvärdet borde upprätt hållas, men man har aldrig med allvar beflitat sig derom. För att göra sig ett begrepp om följderna af denna uraktlåtenhet, anföra vi såsom en varning grefve von Schiwerins märkliga yttrande: I sanning! hvad gagn har svenska folket vaft af sin urgamla rätt att sig beskatta, under perioderna af inställd silfverutvexling från banken, utöfvad af rikets ständer på ätt som skett, när de banksedlar, som samma ikets ständer ,läto från sin bank utgå och wvilka såsom mynt i riket erkännas skulle, lång efter annan förlorade i värde mot landets agliga mynt; när i följd deraf folkets skatteidrag kommo att gång efter annan olika rycka lika skattskyldige, när vådan att de, om på detta sätt småningom förlorat hälfen af sin förmögenhet, skulle söka tillvägaringa en myntets förbättring i den mån det allit, oafbrutet sväfvade öfver näringsidkare ch under tiden förlamade deras verksamhet. Häraf synes klärt, att såväl en myntförättring som en myntförsämring störande inerkar på nationens ekonomiska utveckling, varaf följer att myntvärdet bör och måste ikerställas, oberoende af alla bankinrättninar och deras förmåga att honorera sina förindelser. TTT