Medaljens frånsida. Man har i går firat en fest med anlednin af Riksbankens tvåhundraåriga tillvaro så som statsbank. Den stiftades egentligen tol år tidigare af en privatman, som hade kla rare åsigter om bankväsendet än någon sam tida, men han föll ett offer för sitt egetund seende emot höga vederbörande, som mer ä sannolikt voro icke namngifna låntagare ti ett belopp motsvarande bristen för hvil ken stiftaren dömdes att gå ilandsflykt. At domen ej fullbordades betyder ingenting. FE sannolikt oskyldig man var och blef uppoff rad. Det var Palmstruch som först uppfan! och begagnade banksedeln. Denna gåfva til alimänna rörelsen är af så stor betydelse ati den ensamt tillförsäkrar honom ett odödligt namn. Uppfinningen skedde år 1661. För att få rätt åskådligt af huru stor vigt denna uppfinning var, må man erinra sig att kop: parmynt användes den tiden i lin vider skepFöemptken Att då, i stället ör ett så ovigt etalningsmedel, erhålla det mest beqväma, eller banksedeln, Var påtagligen en sekularuppfinning. Hvad man nu firat är egentligen Riksbankens tillvaro såsom embetsverk under tvenne sekler. Såsom bankinstitution har den först på senare tider blifvit af något egentligt värde, men den hade kunnat lända nationen till omåtligt gagn, ifall de grundprinciper hvilka uttalades år 1668 lyckats allt igenom göra sig gällande. Det hette nemligen: Rikets ständer lofva och försäkra att hvar och en som har någon avance i banken skall kunna den disponera icke annorlunda än hade han dessa penningar i sitt eget hus, kontor och låda, samt vidare: Om någon förändring blir på myntet skall dock hvar och en få uti banken sådant mynt af vigt och värde igen, som der är insatt. . Dessa åsigter och uttalanden, så fullkomligt riktiga och hederliga, hafva tyvärr icke blifvit, vidhållna. Man kan utan gensägelse antnga att ingenting så undergräft nationens Välstånd som just de omhvälfningar hvilka utgått från de irriga begrepp, som gjort sig gällande uti Riksbankens styrelse. Vid många tillfällen har Juppenbar benägenhet att undraga sig ingångna förbindelser lyckats öfverrösta rättsinnigare tänkesätt. Såsom ett motstycke till ofvan citerade försäkringar må anföras följande ur offentliga handlingar: Att som banken ej åt någon lärer hafva förbundit sig med sådana ord, att vilja återställa lika många plåtar af koppar utaf en viss storlek, som der blifvit insatte, så kan ej heller någon med fog begära, att banken sin förskrifning på sådant sätt bör fullgöra, utan efter de ord, som bankens ord lyda, nemligen att betala så många daler kopparmynt uti plåtar: kunnande plåten omöjligen utbetalas efter annat värde, än som han eger efter ti-1 den, som han utgifves: och bekomma alltså kreditorerna deras Betalning utan någon förIvst, etter de bekomna tillbaka lika många da-1 er kopparmynt, som de insatt! Häraf synes att om man i Riksbanken insatt hundra daler kopparmynt af t. ex. ett skålpund kop-: par för hvarje daler, så var man, i händelse :; myntförsämring inträffat och höga vederbö-1l rande behagat förklara en kopparslant af ett lods vigt vara en daler kopparmynt, endast berättigad att återbekomma 1sa:del af hvad man i banken insatt. Genom de på betalningsinställelser följande så kallade rcalisationer hafva våldsamma hvälfningar i oskyldiga menniskors ekonomiska välstånd inträffat. Om dessa betalningsinställelser yttrar Grefve v. Schwerin: Att befrielse ifrån att infria utgifna skuldsedlar (banksedlar) blifvit Me på obestämd tid och gifven eller beviljad af debitor (gäldenären) åt sig sjelf. Den tekniska termen realisation betyder i bankostil ingenting annat än tvångsackord. Riksbanken hade således lärt svenska folket veta hvad tvångsackord ville säga långt innan den nya konkurslagen spridde förvåning och, förskräckelse ibland fordringsegare: År 1745 inställde Riksbanken sina betalningar och år 1777 gaf den sina fordringsegare femtio procent. Grefve v. Schwerin försäkrar efter noggrann utredning att det varit en riksvinst om Riksbanken år 1745 gjort verklig bankrutt i jemförelse med att efter ett moratorium af tretioett år gifva fodringsegarne femtio procent. År 1809 var riksbanken i bankruttmessig ställning, men fullföljde invexlingen af egna banksedlar på det sätt, att kassörerna fingo föreskrift spara på specierna) samt att fullmäktige med bankoutskottets begifvande lätoY utmynta fyraoch två-skillingsstycken, underhaltiga det förstås, till att dermed infria riksbankens sedlar. Icke ens detta synes ha gjort tillfyllest.; Allmänheten tog hvad den kunde få, öfvertygad att det framdeles skulle vankas ändå mindre. År 1811 inskränktes putvexlingen till tjugufyra skilling på man om dagen, under uppsigt af polisbetjening som kostade banken 5 rdr 16 sk. banko i veckan. Garnisonsmanskapet förbjöds att till vexling besöka banken, hvaremot en viss andel af vexlingssumman skulle öfverlemnas till generaladjutantsexpeditionen att derifrån till manskapet utdelas! Så fortgick eländet med åtgärder och unlanflykter, värdiga en komplett vinglare, tills år 1818 då grefve Georg Adlersparre stämde nksbanken med yrkande: att för banksedlar erhålla. silfverriksdater mot riksdaler. Denna fordran var visst egentliga anledningen till pankoutskottets yttrande i ämnet och kungörandet : att riksbanken hade inställt sina bealningar. — Ar 1834 återbörjade riksbanken nvexla sina banksedlar efter ett nytt tvångsickord, vid hvilket fordringsegarne ej haft någon rätt att yttra sig. Vid denna realisation förlorade fordringsegarne sextiotvå och n half procent! Att våga hoppas, det riksbanken aldrig ner skulle komma att inställa sina betalninsar är nästan sangviniskt. Hvad som har nträffat kan inträffa. År 1845 väcktes en notion på Riddarhuset och tvenne dylika i bondeständet: om silfverutvexlingens upphöände i riksbanken. Under åren 1861 med 1867 hafva bankofullmäktige bemödat sig att d begränsa invexlingen af egna banksedlar ge-!z vom ätt fana sedelinnehafvaren småmynt. ir 1868 har deremot riksbanken lojalt och itan tvekan honorerat sina förbindelser, och i anse detta såsom ett godt tecken vid det : redje seklets början, men man kan ej göra k. ig döf för de otvetydiga uttalanden i andra ) ammaren vid sistlidne riksdag i syftning: it en ny realisation icke allenast var en möjighet, utan jemväl en billig lindring för den kuldsatte. Längre hafva vi ej kommit i gternas klarhet, såvidt det rörer kreditm UD dd OD DÖ Ö FR AA Kr KR fr Jr Br fär nn n thi vu fol YXA