Aftonbladet – 3 oktober 1868, sida 3

m m. Trettonde kapitlet: Huru en biskop i embetet w. I skall inställas, emot tolfte kapitlet: ;Huru biskop m m. r! Fjortonde kapitlet: Om invigning till predikoe I embetet, emot trettonde kapitlet. Femtonde kapitlet: Huru en kyrkoherde skall inställas i en församling emot fjortonde kapitlet: Huru kyrkoherde m. m.; att de delar af handboksförslaget, som nu godkännas, må antagas med de ändringar, som dervid äro gjorda af presteståndet vid riksdagen 1856— 1858 och ärd införda i presteståndets und. skrifvelse af den 14 Oktober 1857 samt i ett bihang till detta betänkande meddelas kyrkomötets medlemmar, — endast med undantag af det i kap. 4 (handboksförslaget sid. 77) gjorda tillägg: När nattvardsungdomen befunnits hafva erforderlig kunskap i kristendomens lärostycken, att den icke allenast kan utantill och efter bokstafven svara, utan läfven gifva tillkänna, att den, änskönt enfaldigt, dock rätteligen förstår hvad som lärdt och föri klaradt blifvit, och kan leda det till egen pröfning och förbättring, utsätter o. 8. V. samt att, derest Kongl. Maj:t täckes bifalla hvad såi lunda af kyrkomötet blifvit hemstäldt, erforderliga åtgärder måtte vidtagas för att bringa till verkställighet hvad i afseende på användandetvid gudstjenstförrättningar af vissa delar af kyrkohandboksförslaget Kongl. Maj:t täckes påbjuda eller bifalla LJ ad OJ en Ifrågasatt rättighet att begagna 1693 års handboks dopformulär. Derefter föredrogs de presterliga ledamöternas betänkande, litt. C., afstyrkande bifall till en af j biskop Beckman väckt motion om tillåtelse att vid barns dop på målsmäns begäran använda 1693 års handboksformulär. D:r Eanägremn föreslog att nämnda handbok i förevarande fall måtte få begagnas, när vederbörande domkapitel ansåge det nödigt. Biskop Beckman skulle hafvå nöjt sig med, om aftslaget hade fått den form, att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda; men skulle gerna se om d:r Landgrens förslag antoges. Biskop Bring ansåg d:r Landgrens förslag afse någonting helt annat och mer än motionen afsett. Denna hade önskat att det gamla dopformuläret måtte i undantagsfall och på ansökan till K. M:t få begagnas, då deremot d:r Landgrens afsåge dess begagnande alternativt utan sådan särskild ansökan efter hvars och ens behag. D:r Somndtm. Den föregående tal. hade missförstått d:r LandAS förslag, som äfven afsett ett undantagsförörhållande och skilde sig blott deri, att enligt detsamma tillåtelsen till dess begagnande skulle sökas hos domkapitlet; och man kunde väl icke misstänka att domkapitlet skulle missbruka denna rättighet. Erkebiskopem hyste betänkligheter vid att framställa proposition på d.r Landgrens förslag, hvilket vore en helt och hållet ny fråga, då det gällde huruvida K. M:t skulle öfverlåta sin dispositionsrätt till domkapitlet. ädman Björek ansåg att om i något hänseende tolerans skulle visas, så borde det vara mot församlingarne i fråga om lithurgien, enär det icke rör läran. Men äfven i detta fall kunde det finnas bruk, som vore allt för gammalmodiga och utgående från en uppenbar vidskepelse och som man erföre icke borde hjelpa till att upplifva, så t. ex. i fråga om exorcismen, der djefvulen uppmanas att gå ut ur menniskan. Om enskilda persoger vore öfvertygade att djefvulen kunde utdrifvas med menniskotunga, må de då försöka sig sjelfva deri, men icke påkalla presten att förrätta handlingar, hvilka bero på och tjena at nära och underhålla v:dskepliga uppfattningar. : Hr Waldenström. Särskildt i Norrland har det 3:dje kap. af handboken väckt mycken oro, hvilken går så långt, att många föräldrar döpa sina barn sjelfva, för att undvika att få dem döpta enligt nya havdboken. Men dervid uteslutes alltid exorcismen. Om detta icke är ett orätt dop, så såge tal. intet skäl, hvarför tillåtelse icke skulle meddelas att begagna 1693 års handboksformulär, utan att behöfva gå den långa vägen till K. M:t. D:r Rundgren. Motionären hade begärt, att presterskapet skulle tillåtas på målsmäns och föräldrars begäran begagna 1693 års handbok. Presterskapet skulle således enligt sitt eget godtycke bestämma, huruvida den skulle begagnas eller ej. Skulle det återigen betyda, att presterskapet vore tvunget att begagna den gamla handboken, så blefve detta ett samvetstvång mot mången prest. Vidare hade motionären begärt, att få begagna detta samma handboksformulär, intill dess ny handbok blefve antagen. Vore det då så gifvet att en ny handbok skulle bli lika med 1693 års i detta hänseende. Alldeles säkert vore åtminstone att exorcismen och abrenuntrationen icke komme att intagas i en ny handbok, så mycket troligare som, enligt en talares upplysuing, den norrländska allmogen, då den döpte sina egna barn, sjelfmant utesluter exorcismen. Den utvägen återstode att hos K. M:t söka dispens, men tal. ville icke, att kyrkomötet skulle gifva rekommendation dertill. Yrkade bifall till de presterliga ledamöternas förslag. Biskop Beckman ansåg det icke komma att bero på det subjektiva tycket, om presten tillätes att i detta fall handla efter särskildt sig företeende omständigheter; då tal. ansåg andra bevekelsegrunder än godtycke bestämma den prest som finge valfrihet. Om ett nytt kapitel i denna del utarbetades, så skulle det troligen icke förmå stilla oron, om ock aldrig så förträffligt, endast derför att det vore nytt. Hvad abrenuntiationen beträffade, så ansåg talaren den lika litet som något i 1693 års handbok vara mot sanningen stridande. Den i motionen begärda tillåtelsen afsåge icke den offentliga gudstjensten, utan endast enskilda fall. Dr Nordström framhöll såsom en vigtig fråga, huruvida den gamla handboken kunde sägas hafva blifvit heterodox i och med detsamma den nya blef antagen. Talaren kunde icke tro det vara förhållandet, då de ortodoxa lärorna likaväl funnes i de gamla som. i de nya böckerna. När så vore förhållandet, borde det väl vara tillåtet för den, som uppfattade det såsom en samvetssak, att få begagna den gamla handboken. Dermed vore dock kyrkans dogmatiska ståndpunkt på intet sätt rubbad, endast den lithurgiska enheten. Men enligt reformatorerna och de symboliska böckerna hörde lithurgien icke till kyrkans väsentligaste stycken. Då nu här icke heller vore fråga om annat än tillåtelse att få begagna ett af kyrkan under århundraden begagnadt dopformulär, så kunde talaren icke se något hinder. deremot, så mycket mera som erfarenheten i Finland visat, att en koncession i detta fall verkat välgörande och stillat inycken oro. Falaren framställde ett förslag i det syfte att, der målsman begär att få begagua 1693 års handbok i fråga om dopet, sådant icke må förvägras. Biskop Bring motsatte sig att K. M:ts dispensrätt i förevarande hänseende skulle öfverlemnas till de 12 stiftsmyndigheterna, hvilka möjligen komme att praktisera olika, och hvarigenom den lithurgiska enheten skulle störas. Denna rörde visserligen icke kyrkans väsende, men vore likväl af så stor vigt, att den icke borde uppoffras derför att ett behof deraf möjligtvis i en eller annan ort förefunnes. Deremot kunde blott alltför lätt hända, att den meddelade tillåtelsen komme att medföra tvistigheter och oro i församlingarne. Dr Widenm ansåg domkapitlen icke böra meddelas tillåtelse att i förevarande fall medgifva dispens, emedan den lithurgiska enheten deraf skulle rubbas. Men detta vore icke den enda olägenheten. Frågan hade äfven en ganska vigtig dogmatisk betydelse, och då vore ock skäl, att dispensrätten endast utöfvades af kyrkans högsta episkopat. Yrkade bifall till utskottets förslag. Biskop Sundberg hyste den mening, att koncessioner i fråga om lithurgien visserligen kunde göras, men att det icke borde få bero på hvarje målsmans tycke, om den gamla eller nya handbo-, ken skulle begagnas. Detta ansåg talaren i intet fall önskligt för det kyrkliga lifvet, så mycket hellre som det lätt kunde leda till söndringar och strider. Anmärkte det oegentliga deri, att bestämningsrätten om undantag från den allmänna ordningen skulle öfverlåtas från K. M:t till domkapitlen. Dr Landgren hade väckt sitt förslag, emedan han ansåge det olämpligt, att regeringen besväras med aliehande småsaker, hvilkas afgörande i detta liksom i otaliga andra fall kunde utan fara öfverlemnas åt underordnade myndigheter. Försla innebure icke heller något rubbande af den