Aftonbladet – 3 oktober 1868, sida 2

Men det tycktes vara föga utsigt dertill. Doktor Richard såg alltför nöjd och belåten ut med sin fattigdom för att så lätt låta väcka sig. Men huru bristfälliga dessa glada och lifliga naturer än kunna vara, utöfva de dock en oemotståndlig förtrollning, och när doktor Richard, då han såg att Eva började se trött ut, talade om att gå, tycktes det Dora som hans tre timmars besök varit alltför kort, och hon längtade att förena sig med iilla Eva om att han ävnu skulle dröja litet. Men hun gjorde det icke; — kanske vågade hon det icke. Doktor Richard såg föröfrigt ut, som om han skulle varit obeveklig, och så måste Eva underkasta sig, och då hon pu lade sina armar kring Doras hals, sade hon: Kom och besök mig -— gör det! Miss Courtenay har icke någon mera tid att förlara, BEva, sade hennes far. Hon förspillde sin gärdag med att kläda din docka, och den här dagen hat du upptagit hennes tid, och det kan inte komma i fråga att hon skulle uppoffra en tredje dag. Eva säg helt slagen ut, men Dora hviskade: , Var inte ledsen, lilla Eva, du skall nog ännu en gårg komma och helsa på mig. Barnets ansigte strålade au ater af glädje, hon nickade med en blick af barnsligt förstånd och tillade: Jag älskar er, miss Courtenay. Jag älskar er, ack, så högt, så högt! En öm skilsmessa följde, och Dora gick till fönstret och såg ut och såg doktor Richard och hans lilla flicka gå nedåt gatan. innan de vände om hörnet, såg Eva upp tili henne och gaf en sista vänlig nick. Da Dora åter drog in butvudet och sag ig omkring, fann hon sin tant mällös afraT. Så öfta mrs Luan vär riktigt förbitt