Aftonbladet – 2 oktober 1868, sida 2

Sju år — men mycket späd och kleup, svarade han med en suck. Dora kände sig full af medlidande och fråpgade ifrigt, om hon var lång, mörk eller ljus och om hon talade franska. I likhet med de flesta fäder, var Richard icke njugg om sina ord. Dora fick sålunda veta att barnets namn var Eva — att hon var lång, mörk och talade franska flytande. Och när vill ni föra henne till oss? frågade hon. Han såg hennes ifriga ögon vända emot honom; han läste längtan i hennes lätt åtskilda läppar, och han log ett vänligt, belåtet leende. I öfvermorgon, om ni tillåter sade han. Hör nu, doktor, hvarföre kallade ni henne Eva? frågade mrs Courtenay. Det var hennes mors namn. Ett moln kom öfver hans ansigte, under det han talade; mera liknande -skuggan af fordna bekymmer än Minnet af en sorg. Jag undrar om han var lycklig med sin hustru? tänkte Dora. Kanske var han det inte, och kanske tänker han aldrig mera gifta om sig Denna tanke vållade henve icke någon smärta. Att älska är kärlekens sanna lycka, och den ser sig icke om efter någon annan, åtminstone i sitt första stadium. Full af sällhet och tjusning var derföre denna afton för henne. Hon talade föga, men kände sig känslig, och så såg hon äfven ut, ehuru hon satt försjunken i tysta drömmar. Hon försökte emellertid att rycka upp sig, och slutligen lyckades hon äfven deruti. Då hon kom tillbaka från den verid till hvilken hon hade vandrat — den lyckliga verld som en flickas fantasi kan skapa — och åter befann sig med kropp och själ i sir mors kabivett, fann hon mrs Courtenay och doktor Richard