Aftonbladet – 29 september 1868, sida 3

Före för fore b j Å ay 0 Et JEMLUVIG CM SVA ROND 5, kusten vid inloppet till Biscayaviken, gjorde elden 21 dennes uppror, i hvilket hela garnin sonen deltog. Santona, som i militäriskt s ) hänseende är nyckeln till Gamla Oastilien, s förmådde Santander, en af de betydligaste och rikaste handelsplatserna på nordkusten, samt hela landet ända intill Valladolid, näst Burgos den vigtigaste staden i Gamla Castilien, att följa sitt exempel och sluta sig till rörelsen. De insurgentkolonner, som beherrska Castilien, uppbröto icke jernbansI skenorna, men utställde poster för att föra polisuppsigt öfver hela banlinien. Det tåg, med hvilket drottningen ämnade resa, skulle således ha fallit i insurgenternas händer, om det hade gifvit sig åstad. Såsom vi veta ur god källa, råder vid hofvet en panisk skräck, och detta är icke svårt att förstå. Dock ha de tilldragelser, som nu egt rum, hvarken öfverraskat regeringen eller konungafamiljen. Drottning Isabella började redan för flera månader sedan föra sin enskilda förmögenhet i säkerhet. En summa af 38 millioner francs har sålunda för hennes räkning, ehuru under lånta namn, blifvit insatt å franska och engelska; banken. Dessa depositioner bli för hvarje dag större. För fyra dagar sedan blefvo sex kistor med konungafamiljens juveler och silfver likaledes förda i säkerhet i Bayonne. Hvad ministrarne angår, så ha de skickat sina familjer till Frankrike. Dessa flyttningar och försändelser äro vältaligare Jän allt hvad vi eljest kunde säga för att bevisa att det icke längre kan vara tvifvel underkastadt att revolutionen gör framsteg. Dock spara regeringens agenter ingenting för att föra den offentliga meningen på villospår. Att hufvudstaden tillsvidare förhållit sig Istilla anser tidningen för en följd af den af I revolutionskomiten i Madrid till invånarne utfärdade proklamation (meddelad i gårdagens Aftonblad). I ett af nämnde komite till armen utfärdadt manuifest heter det: De män, som förtrycka och skymfa Spanien och bringa det Jtill att rodna, äro icke värdiga att försvaras af den ädla spanska armöns tappra soldater. Det är polisens agenter, de, värdiga vännerna till så skändliga regeringar, som det tillkommer att understödja dem. De förtjena icke att en enda droppe spanskt lod utgjutes. Och det skell icke heller utgjutas. Hvilken hederlig man skulle väl vilja draga sitt svärd för att försvara hvad mjukar och uppfyller oss alla med blygd? ert fosterländska beslut. Utan kamp, utan blodsutgjutelse och utan brott mot ordningen skola vi fullborda vår befrielse och afkasta det ok, som så länge tyngt på oss. Ned med regeringen! Lefve nationen! Lefve den nationella suveräniteten!h Redan den 19 utgafs den första officiella revolutionsbulletinen, hvilken innehåller underrättelser om revolutionens gång och framsteg. Till franska tidningen Temps skrifves från San Sebastian: vHofvåt är i fullkomlig förvirring. Man öfverlägger om det ena förslaget efter det andra. I händelse att uppresningen segrar, ämnar drottningen nedlägga kronan till förmån för grefven af Girgenti, med förbigående af sin son, prinsen af Asturien. Om äfven detta förslag blir förkastadt, skall det vara henhes afsigt att abdikera till örmån för Don Carlos, för att såmedelst hindra att hertigen af Montpensier kommer på tronen eller att republiken blir proklamerad. Från Reuters bureau har telegraferats, att drottningen i nödfall hade utsett citadellet i Pamplona till tillflyktsort; enligt Temps iordningsställer man rum för henne i slottet i Pau. Rörande de särskilda episoderna af drottningens inställda resa meddelar en korrespondent till Evenement följande småroliga detaljer: Klockan 10 sågo vi ljusen i San Sebastian. Nägra alguaziler observerade oss vid vårt inträde i staden. Vi satte foten på marken, och min vän, som kan spanska, frågade anföraren för vakten: Hvad nytt? Drottningen ämnar resa till Madrid; den kungliga trainen är ordnad, revolutionen är slut, svarar oss denne hidalgoj men hans förstörda uppsyn lemnar oss i tvifvel, och i stället att ga till hotellet, begifva vi oss till jernvägsstationen. Våra stackars liästar äro uttröttade; vi låta föra dem in i stallet. Väntsalarne äro fulla med folk. Tack vare jernvägsinspektoren, som är fransman, inträda vi på den afstängda vägen. Två spanska flaggor och ett slags triumfbåge äro uppresta framför porten, en infanteripiket bevakar inträdet till bangården, och vi se drottningens Waggoner. Ett femtiotal spaniorer stå tysta och betrakta oss såsom personer af betydenhet — de ha en ganska mörk uppsyn. Klockan 11 kommer en landå, dragen at två mulåsnor, med två officerare och två höga herrar; den ene al dem är Gonzales Bravo, f. d. ministerpresidenten; han utdelar befallningar, genomilar depescher och synes mycket upprörd. Vid midnattstiden anlända drottningen och hennes gemål i vagn, åtföljda af sina barn och några hofdamer; drottningen är i tårar; hon promenerar under bandårdens peristil, soldäternia skyldra gevär för henne, de nyfikna, hvilkas antal ökats, blotta sina hufvuden men iakttaga en dödlik tystnad. Låtom oss resa! säger då drottningen — och hon uppstiger i den kungliga wWaggonen. Hofvet stufvar in sig, man kopplar lokomotivet och i det ögonblick då konduktören för trainen skall gifve signalen mottager man två depescher, som antagligen äro mycket allvarsamma, ty drottningen stiger omedelbarligen ur waggonen och säger till sin exminister: Om jag kunde bära bysor, skulle jag återvända till min hufvudstad... (Historiskt.) Isabella döljer derpå sitt ansigte i sina händer och med tårar i ögonen återvänder bon till väntsalen — och sin boning. Sedan de kungliga vagnarne farit, låter guvernören i San Sebastian drottningen uppstiga i sin vagn och återvänder sjelf till staden till fots. Dagen derpå, berättar en brefskrifvare till tidningen Gironde, var det samma förberedelser, samma exposition af draperier, guirsom kränker hela verlden, hvad som förödOfficerare och soldater, Spanien välsignar.