Aftonbladet – 29 september 1868, sida 3

0 ar ta JEVER INDIEN ASUUAADIA I på den kejserliga hofteatern, en minister: som för tio år sedan ännu lefde, det måst förefalla honom otillbörligt. Att tillåta e sådan nyhet är icke en halfhög tjensteman sak. Dertill erfordras det klara modet ho len högre i rang, hvilken i större samman hang omdanar ett statsväsen. En såda I fanns också. Onda tungor kommo til I rikskansleren baron von Beusts kabinett. Och beslutet utföll också efter önskar I Polisbetänkligheterna förkastades såsom för åldrade, och frågan om Bruck afgjordes und I fallande på ömse sidor. Att se en ministers öde, hvilken alla men niskor känt, spelas på hofteatern, är obe I stridligen äfventyrligt, antingen han namn I gifves eller ej. I alla händelser går det lät tare för sig, när icke enhvar måste igen känna detta öde. Man frågade således, on jag kunde utesluta den svåraste likhetspunkten, omtalandet af sjelfmordet. Jag fam detta anspråk alldeles på sin plats. I stycI ket existerar ju icke heller sjelfmordet, utar det figurerar blott bland förtalet. Det va således endast att taga bort det baktaland omnämnandet deraf i första akten. Detta skedde. Och så blef stycket tillåtet. Men under denna granskmng hade nära två månader förflutit, och under tiden hade väl hofteaterns högsta instantie insett, att uppförandet af ett nytt stycke af mig och till på köpet ett sådant stycke, under alla omständigheter skulle förorsaka förargelse. Jag hade blifvit en populär direktör, emedan man fann anledningen till min afgång onödig och godtycklig; men de nya direktörerna voro opopulära. Publiken hade flera gånger uttryckt detta på teatern genom att vid uppförandet af mina stycken efter hvarje akt stormande ropa på författaren, hvilket är ovanligt på denna teater, ja vid gamla stycken oerhördt. Det kunde förutses, att vid ett nytt stycke af mig skulle denna demonstration förefalla i stegradt mått. Detta skulle till hvad pris som helst undvikas. Intendenten måste således skrifva till mig, att Onda tungor sedermera blifvit afvisad, emedan dess författare uppträdde opPositionelt i offentlig skrift mot den nya direktionen och emedan man icke ville upplåta teatern till skådeplats för demonstrationer. Detta var onekligen ett högsta pris,som man insatte. För att skrämma bort en fluga, kastar man ju icke en sten i hufvudet på någon. För att undvika en representation dödar man icke en oeftergiflig grundats. Om man gör framsläppandet af en dramatisk författare beroende af, huru han föröfrigt förhåller sig till teatern och om han berömmer eller tadlar den — då rycker man bedömandet och antagandet af ett dramatiskt verk ur den detsamma tillkommande sferen, då öfverlemnar man ett konstinstituts högre artistiska uppgift åt den personliga väleller oviljan, och derigenom sårar man dödligt en stor principfråga. Och här skedde det verkligen alldeles utan nödtvåpg. En teaterdirektion har så många andra, lindrigare medel att hålla det besvärliga på afstånd! Ja, i föreliggande fall hade man blott behöft fråga mig sjelf. Jag sjelf skulle ha varit behjelplig att undvika detta principbrott och underlätta den obehagliga frågans lösning. Jag var icke det ringaste mån om att göra något uppseende; jag hade alldeles naivt skrifvit stycket och jag kade icke ringaste behof att draga vinst af det annat än såsom -af ett vanligt teaterstycke. Derföre afslog jag också utan omsvep det derpå följande anbudet af en förstadsteater att genast uppföra stycket. Jag hade alldeles ingen brådska, och jag tänkte vid detta afslag på alldeles ingenting annat, än att vid denna förstadsteater personal icke fanns för att tillfredsställande besätta stycket, i synnerhet att tillfredsställande besätta den vigtigaste rollen, ministerfruns. För mig var saken fortfarande blott en artistisk fråga. Så tycktes saisonen — vi voro redan i Mars — förlorad för stycket. Då anmälde sig en annan förstadsteater, Theater an der Wien, med samma anbud. Jag hade alltid hyst en stor förkärlek för den s. k. Wiedener Theater för dess historiska forntids och och dess ypperliga sals skull. Den senare är i afseende på vacker form och akustik en af de bästa i verlden, och här ha i det andra årtiondet af vårt århundrade alla de stora stycken blifvit uppförda, för hvilka den lilla Burgteatern erbjöd för litet utrymme. Här har Sophie Schröder skapat sina stora roller, ty Burgoch Wiedenerteatrarna voro då l förenade. Här var dessutom, för att gifva otslaget till förmån för min förkärlek, nu en skådespelerska sysselsatt, hvilken jag visste l. vara fullkomligt begåfvad för min ministersenka. Jag visste det ensam, men jag visste det. För wienarne var hon endast bekant . såsom pikant sängerska af Offenbachska Dionysos-damer. Jag hade lärt känna henne såsom begåfvad konstnärinna för högre karaktersroller i skådespelet, ty för mig hade hon för flere år sedan irum deklamerat grefvinnan Orsina, och deklamerat på ett utmärkt sätt. Fröken Geistinger föravlät mig genast tt lemna Onda tungor till Theater an der Wien. Under det att detta uppförande förbereddes och personalens komplettering bedrefs från alla delar af det tyska riket — för så vidt brukbar personal var ledig före saisonens full-: komliga slut — hade ändtligen äfven styckets kringsändning skett, fördröjdt gonom yvarhållande i Burgteatern. Ty man gör icke väl i att trycka och kringsända ett stycke, iinan man äskådat en representation. Den gifver alltid ny fingervisning för manuskriptet. Detta sista korrektur bade jag således denna gång måst försaka. För att yttra mig kort: Leipzig åvägabragte styckets första uppförande och det hade en ovanlig framgång. Prag följde några dagar derefter med samma gynnsamma resultat, och under de få öfriga veckorna af saisonen ojorde stycket, företrädesvis på stadsteatrarna hastigt sitt kretslopp under förundransvärdt lifligt bifall af publiken. : Det bekräftade sig på ett slående sätt hvad jag ofvan sagt: en omedelbar lifsfläkt blåste ur stycket och verkade öfverallt såsom en elementarkraft. Denna aktualitet, som ligser till grund för styckets mottagande, visade sig vara en mäktig potens. UTRIKES.