Dramatiska teatern: Onda tungor, skåde spel i 5 akter af 4. Laube. T Vännerna af sann dramatisk konst upplefde i går en högtidsstund å Dramatisk: teatern, då i stället för den lösa mat, son der något för mycket plägar serveras, gaf: ett ädelt och gediget konstverk, utarbetad af en verklig dramaturg, som tillika genon sin djupa insigt om teaterns väsen och fordringar förmår använda sannt sceniska effekter och spänna publikens intresse. Från början till slut följdes Taubes Onda tungor med det lifligaste deltagande och vann er högst ovanlig framgång. Detta är ett glädjande faktum icke blott för Kongl. teatern utan äfven såsom ett vitsord, att publikens smak icke blifvit så förvänd af de legers franska avrättningarne, att den icke skulle fördraga en sund estetisk spis. Till styckets storartade framgång bidrog ej mindre det af en sedlig och krafttull anda lifvade, förträffligt anlagda och utarbetade stycket sjelf, än den fulländade och af en välgörande värma genomträngda frams ningen. Man hade här tillfälle att se stö sta delen af den Kongl. scenens mera framstående dramatiska artister, och de utförde synbarligen sina roller riktigt con amore, under känslan deraf, att de löste uppgifter, com voro dem värdiga. Samtliga de uppträdande utmärkte sig på det fördelaktigaste och erhöllo också upprepade prof på åskådarnes Nfliga erkänsla. Fru Almlöf (fru v. der Strass) inkallades två gånger efter andra akten, hr N. W. Almlöf (grefve Julian v. Zech) och hr Fredriksson(Ferdinand) efter den tredje och samtliga de medspelande efter den fjerde och vid styckets slut. Det mesta och allmännaste bifallet väckte några scener, deri skandalpressen och det s. k. ansvaringssystemets uselhet blottades med en natursanning och en skärpa, som ovilkorligt träffade sitt mål. Af.de enhälliga långvariga applåder, som samtliga de närvarande, både herrar och damer, egnade åt denna framställning, finner man med nöje att publiken är temligen på det klara i denna punkt. Stycket innehåller onekligen mycket, som är Deräknadt för en tysk, och mera specielt för en österrikisk publik, men de ledande idterna äro så allmängiltiga, att detta icke hindrar dess njutbarhet hvar som helst, förutsatt att det utföres så väl som här var fallet. s Hvar och en som något känner Österrikes senaste historia finner lätt, att under främmande namn och förändrade förhållanden alluderas på den österrikiske statsmannen Bruck, som år 1860 förkortade sitt lif. Österrike står i ofantlig skuld hos denne genialiske och energiske man, hvilken först stiftade österrikiska Lloyd och sedermera under en följd af år, såsom minister, trots allt det absolutistiska motståndet, kämpade för införande af näringsoch handelsfrihet och aflägsnandet af det myckna ruttna i det österrikiska samhällsskicket. Österrikes olyckliga krig mot Frankrike och Italien 1859 korsade hans finansplaner och då han, för att göra en förbättring i finanserna möjlig, fordrade en fullständig förändrivg i det politiska systemet, begugnade hans många fiender och afuondsmän sig häraf och af en mängd mot Honom utspridt förtal för att störta honom. Han begärde sitt afsked och erhöll detta i den mest onädiga form den 22 April 1860. Morgonen derpå fann man honom död i sin bädd med afskurna pulsådror. Det visade sig sedermera, att de underslef, för hvilka man hade beskyllt honom, alls icke existerat. Historien retablerar hans minne såsom en i sitt både offentliga och enskilda lif välvillig, redlig och frisinnad man, som arbetade för det allmänna med öfveransträngande af alla sina högst betydande andliga och fysiska krafter. Efter hans död utkom till hans rättfärdigande en af honom skrifven promemoria, med titel: Die Aufgaben Oesterreichs. Förbehållande oss -att återkomma till en detaljerad redogörelse vilja vi i dag till orientering meddela en uppsats, som författaren sjelf skrifvit om detta stycke och dess historia. Henrik Laube, som från Mars 1849 till förlidet år var artistisk direktör för Hofoch Burgteatern i Wien, skrifver om skådespelet Onda tungor följande: Dessa Onda tungor ha uppstått genom onda tungor. Jag säg jemte mig en persons öde, hvilken råkat i qval cch elände derigenom, att en baktalare hängde i hälarne på samma person. Mannen lefde af angifvelser till myndigheterna, han behöfde ämne och var icke så noga i valet deraf. Nu fanns i den angifvelse, som han gjorde mot nämnda person, någon sanning — och deri ligger alltid ett förtals förnämsta styrka — men detta korn sanning låg alldeles utom allt sammanhang med den giftblandning, han tillredde. Det var en pinsam ocK upprörande anblick att se de vridningar och slingringar, som framställde sig för oss. Alldeles så, som man föreställer sig en menniskas öde, hvilken en orm omslingrar. Vid närmare åskädande visste alla, att det var förtal; men vi kunde icke bevisa vår kunskap, vi voro ej i ständ att hjelpa. Och emellanåt blefvo äfven vi vilseförda, när en ny fint öfverraskade oss. Ett skickligt förtal är outtömligt såsom ett intrigstycke. Baktalaren sjelf hade väl till en början icke haft för afsigt att drifva det synnerligen långt; men pju mer hans offer värjde sig, desto mera blef han nödsakad att oå på med sina dikter, på det att hans första uppgift skulle stå fast. Myndigbeterna slutligen hade ett byråkratiskt intresse att skydda sin trotjenare. Denna tilldragelse framställde på ett skärande sätt för mina ögon, huru jättelikt förtalets makt kunde växa till samt att den tyvärr vore ett oförgängligt tema för ett drama, ett typiskt tema. Jag sysselsatte