Aftonbladet – 28 september 1868, sida 2

TY Cyg OFF JIDUIVAg Ae MINA VA SÖN Irotz, A. Odelberg, F. A. Buhrman och Rönqvist. Suppleanter: hrr Steuch, Blume, Sidenvall, Höglander, Ekenberg, Norrström, Steffenson, G. Ersson, A. Eriksson, P. Jansson, G. Messing, J. Eriksson, M. Jansson; Blank, P. Persson, Bergqvist, Wijkander, Kinman, Wretman, Zetterström, 1soz, C. A. Odelberg, Edin och Carlsson, ERKONOMISET. Diskonto. Alltsedan reformen år 1864, till betryggande af det fria aftalet äfven i penningfrågor, har man ofta hört uppgifvas, ätt räntans frigifvande endast afsåg och skulle föranleda en stegring utöfver den förut högsta lagliga ränta af sex procent. En värd ledamot af presteståndet utbrast: om räntan blir fri, så, vilja alla utlåna pengar!, Vi tilläto oss då som nu förklara, att gångbar ränta icke bestämdes ensamt af egarne till penningkapital, utan jemväl i lika hög grad berodde af de tillfällen låntagarne möjligen egde, att med det lånade kapitalet skaffa sig en inkomst, som betäckte såväl utfäst ränta som låntagarens arbete och omtanka. Med ett ord tillgåug och efterfrågan å ledigt penningkapital voro de naturliga orsakerna, som inverkade på räntefoten. Af mera tillfällig beskaffenhet torde sådana föga affärsmessiga lån, som begäras utan tanke på möjligheten att betala, få anses vara. De äro icke af den betydenhet att de kunna inverka på penningmarknaden. Endast ifall några skenbara värden erbjudas såsom säkerhet kunna beloppen uppnå större siffror. En delinteckpade skuldebret hafva härtill blifvit tilllångifvares skada med framgång använda. Det förhåller sig med intecknade skuldebref såsom säkerhet på det sätt att de kunna indelas i två klasser: den första erbjudande bästa säkerhet, och den andra lemnande ingen säkerhet och dertill medförande frestelsen att kasta bort penningkapital i samma öppna vak der man ser en dålig fordran sjunka. Hvar rågången är beägen emellan goda och dåliga inteckningar i en fastighet, är ganska svårt att utfinna, men säkert är att den varit genom s. k. värderingar så illa utstakad, att otroliga förluster drabbat Jångifvarne. När bunden ränta varit sålänge gällande, att man endast medsvärighet kunnat fatta att hyran för ledigt penningkapital kan och bör stiga eller falla, så är det tydligt att en följd af år måste förflyta innan man lyckats frigöra sig från den föreställning att räntan borde vara fix, Ännu i dag tager man för gifvet att, när ingenting bestämdt vid en lånetransaktion säges om räntan, sex procent skall erläggas. Ehuru betydliga förändringar i räntefoten visst icke äro önskvärda, så torde den omvexling, som i räntefoten egt rum under de första fyra åren efter räntans frigifvande, få anses hafva väsentligen bidragit alt reda begreppen. Vi återgifva här riksbankens :minimiränta och erinra dervid våra läsare att, ehuru diskonto eller afdrag som göres då vexlar belånas eller rättare diskonteras, icke är annat än ränta; riksbanken såväl som flera andra penninginstitutioner afräkna, orätt nog, räntan i förskott äfven på reverser, hvadan man egentligen aldrig kan tala om riksbankens räntefot, utan blott om dess diskonto. Detta utgjorde under större delen af år 1865 5Ye procent, Sattes 1865 den 23 November till 6 proc., 1866 T Proc. 1866 6 proc. 1867 519 proc., 1867 28 Februari... 5 proc, 1867 42 proc., 1868 10 Januari... 5 proc. 1868 14 September 4!2 proc., allt för 3 månaders papper. Det är alltid vanskligt att försöka utleta orsakerna till timade förändringar i räntefoten, men säkert är att den svenska penningmarknaden numera är alltför betydlig och att täflan är så stor, att hvarken godtycke eller maktspråk förmå att i denna fråga göra sig gällande. Man har sagt att Johan Holm, denne svenske Overend Gurney, föll ett offer för räntans frigifvande. Om så var, så debuterade den fria räntan ganska fördelaktigt. Men vi tro, att det som var ruttet nog fallit ändå. Sådant är blott en tidsfråga. Att hans fall vållade räntans stegring för tillfället och att mycket misstroende härledde sig från samma orsak, derom äro alla ense. Riksbanken iakttog då skyldig varsamhet och höjde icke sin räntefot från fem och en half ill sex procent förrän tio månader efter dem omförmälda katastrofen. Att räntan steg rid medlet af år 1866, var en påtaglig följd vf den kris och den till vanvett gränsande rskräckelse, som utbröt i London i Maj 1866. Med telegrafisk hastighet bemäktigade ig samma känslor Hamburg, fullt så lifliga nen utan så berättigade anledningar. Föga underligt då om dyningarne nådde våra kuter, ty alla, de som stodo skyldiga till ut— andet, måste söka att skyndsamt betala, och notsvarande penningkapital upplånades följ;ktligen i stället inom landet, hvarigenom vaturligtvis räntefoten stegrades. Att följlerna här icke sträckte sig till några omtörtningar anse vi såsom ett godt tecken, itvisande att de svenska affärsmän, som stå beröring med utlandet, visst icke äro af lenna förbindelse helt och hållet beroende. Som tabellen utvisar nedgick riksbankens äntefot gradvis ända till den 10 Okt. 1867, lå den sattes till fyra och en half procent. Jenna sistnämnda nedsättning från fem till yra och en half proc., var då mera välmenande n föranledd af penningställningen, och rejan den 10 Januari 1868 höjdes räntan åter ill fem procent. Under de redan tillryggaagda nio månader af detta år har penningmsättningen varit ovanligt ringa och sedan iksbanken den 14 Sept. nedsatt räntan till te proc. torde den äfven på dessa vilkor unna motsvara de lånebehof som anmälas, avida man strängt iakttager nödig försigighet vid utlåningen. Såväl hos riksbanken om hos andra penninginstitutioner är marinalen emellan högsta inlåningsränta och igsta utlåningsränta endast en half procent. )å med denna ränteskilnad såväl omkostader som möjliga förluster skola betäckas, å är det klart att det under nuvarande förållanden ej går an att belåna dåliga papjer. Härutaf kommer sig den klagan som örspörjes öfver apenningbristen under det tt bankinrättningarne förlora ränta på allt