— OM VT SN AA Jå lara, att den framlagda öfversättningen, : förhandenvarande skick, icke bör till kyrkligt bruk antagas; samt att mötet af sådan anledning, och för det ange lägna ärendets vidare befrämjande, ville anhålla, att K. M:t måtte i nåder anbefalla kommissionen, att så skyndsamt som omständigheterna medgifva företaga förnyad bearbetning af Nya Testamentets Qrerskttning. å Denna fråga sysselsatte kyrkomötet hela förmiddagen. Först uppstod fråga om den formella behandlingen, sedan Erkebiskopen påpekat, att det vore skäl att först afgöra, om ärendet, enligt arbetsordningen, borde till utskott remitteras eller ej. Hr v. Geijer ansåg det böra till utskott remitteras, emedan ingen utväg borde lemnas obegagnad för den utomordentligt vigtiga frågans lösning, men var tveksam, huruvida ett särskildt kyrkolagsutskott eller ett tillfälligt utskott borde utses. Erkebiskopen uttalade den öfvertygelsen att det, i enlighet med arbetsordningens ordalydelse, borde vara ett för ändamålet tillsatt utskott, således ett särskildt. Hr Torpadie instämde med hr v. Geijer. -Hr Ribbing tyckte att det skulle se besynnerligt ut, om ej mötet i det hela lemnade detta vigtiga ärende samma behandling som andra frågor; och så mycket större skäl vore, att ett utskott först finge yttra sig derom, som ärendet vore af lika stor vigt för lekmän och prester. Dessutom vore det af intresse: för kyrkomötet att erhålla närmare kännedom om de af de teologiska fakulteterna och konsistorierna afgifna utlåtanden i ämnet, hvilka K. M:t infordrat. Hr Hjörek ville icke motsätta sig tillsättandet af ett särskildt utskott för frågans förberedande behandling, men ansåg det vara skäl att dessförinnan göra sig reda för, om någonting med ett dylikt utskott kunde vinnas. En värderik upplysning i detta hänseende vore att få del af de presterlige ledamöternas vid ämnets diskuterande förda protokoll. Ty befunnes de vara enhälliga i sin åsigt, så trodde tal. att ingenting annat skulle vinnas med ett utskott än ett onödigt uppskjutande af frågans afgörande; anhållande att nämnda protokoll måtte uppläsas. Dr Weahrholm fann det icke vara skäl att upper hålla mötet med en utskottstillsättning, då de presterlige ledamöterna varit fullkomligt ense. ProtoIkollet, som under tiden ankommit, upplästes och bekräftade det af sistnämnde tal. framställda påstående. Hr Nordström fann de presterlige ledamöternas utlåtande innehålla två olika förslag, som svårligen läte sig förena, nemligen först att rn för bibelöfversättningen måtte gillas och för det andra, att denna måtte återförvisas till kommissionen för förnyad bearbetning. Men då kyrkomötets tid vore alltför knappt tillmätt för att medgifva inhemtande af en tillförlitlig kännedom, så ville tal. nedlägga sin röst. Genom omröstning bestämdes med 34 röster mot 20, att utskott icke skulle tillsättas. Sedan hrr Lönnberg och P. Olsson emot detta beslut reserverat sig, den sistnämnde anförande, att då frågan blefve på det sätt som nu behandlad, kunde den lika gerna öfverlemnas helt och hållet åt de presterlige ledamöterna, så mycket hellre som Vs röstpluralitet icke fordrades för besluts giltighet; — så öfvergick mötet till ett långt och lifligt debatterande af sjelfva hufvudfrågan, dervid ordet först lemnades åt hr Rydberg. Tal. ville blott göra en anmärkning mot bibelkommissionens förslag till Nya Testamentets öfversättning, men en vigtig anmärkning, rörande en punkt som kunde sägas utgöra ett ne på kommissionens kärlek till sanningen, till bibelordet och till församlingen. Tal. hoppades likväl att denna proba icke måtte kunna användas på kommissionen. Första 8 af den för kommissionen utfärdade instruktion stadgar: Alldenstund hufvudändamålet med detta arbete är, att uti svenska språket få en riktig öfversättning af den heliga skrift, som i det nogaste är både till mening och uttryck alldeles lika och (fverensstämmande med det, som de af Guds anda rörde män verkligen hafva uttalat och skrifvit; fördenskull tillhörer det de af H. K. M:t till sådant vigtigt ärende utsedde språkvittre mäns första omsorg, att vid hvarje bok, som företages, för sig stadga grundtextens rätta läsning, på det att de, uti senare tider, då den heliga skrifts böcker af trycket utgåfvos, genom hvarjehanda tillfälligheter, deruti inkomne brister, mäge på riktige och alldeles osviklige grunder varda utrönte, och en till sin rätta lydelse återställd text följas. Detta stadgande innehölle således ingen annan Fong än hvarje samvetsgrann öfversättare ålade sig sjelf, isynnerhet då fråga vore om en sådan bok som Nya testamentet. Icke desto mindre hade kommissionen, i strid mot föreskriften om stadgande af TAN rätta läsning och en till sin rätta lydelse återställd text, i sin proföfversättning bibehållit en bland de djerfvaste förfalskningar af originalet, som i fråga om Nya Testamentets skrifter förefunnits, nemligen 7:e och 8:e verserna af Johannis första epistels 5 kap. hvilka lyda sålunda: Ty tre äro som vittna i himmelen: Fadren, Ordet och den Helige Ande; och de tre äro ett: Och tre äro de som vittna på jorden: Anden och våttnet och blodet; och de tre äro till ett. Detta ställe bör heta sålunda: Tre äro de som vittna: anden och vattnet och blodet; och de tre äro till ett. De inskjutna orden hade visserligen blifvit försedda med i öfre kanten i början och slutet satta kommatecken, hvilket kunde vara godt och väl för de med ämnet bekanta, men hvilka för den sfora allmänheten vore fullkomligt gagnlösa, så mycket mer som de vore alldeles för små. Visserligen hade kommissionen äfven blifvit i nyssanförda 1 ålagd att ej antaga några vågsamma meningar in filologicis, utan de allratydeligaste och fastaste skäl; men den meningen hörde ej till de vågsamma, hvilken förklarade detta ställe såsom förfalskadt. Talaren ville visserligen icke ingå i det förevarande bibelställets historia för att bevisa detta påstående, utan nöjde sig med att endast anföra några fakta. De inskjutna orden: i himmelen: Fadren, Ordet och den Helige Ande; och de tre äro ett: och tre äro de som vittna på jorden — dessa ord återfunnes hvarken i någon enda af de gamla grekiska och latinska codices, ej heller i någon af de gamla österoch vesterländska öfversättningarne. De citerades aldrig i den österländska kyrkans skrifter, ehuru anledning dertill icke saknats, om de blott varit kända, icke heller i Nicenska mötets beslut, der de likväl just varit synnerligen användbara emot Arianerna. Lika litet förekomme de i de vesterländska Edoras skrifter. Först i sjunde eller åttonde århundradet upptogos de i texten. Men Luther uteslöt dem åter ur sin öfversättning, ehuru förgäfves, enär de snart efter hans tid åter togos till nåder, Våra dagars alla sakkunnige hade förkastat dem med de allra starkaste uttryck. Äfven inom den svenska kyrkan hade mycket ansedde män, såsom Wallin och, om talaren icke bedroge sig, den närvarande domprosten Melin uttalat ig i samma syfte. E Allt detta oaktadt hade nu de ifrågavarande orden icke destomindre blifvit i proföfversättningen bibebållna. Talaren kunde icke underlåta att uttala den sorg och grämelse detta förfarande framkallat hos många kristna i landet. Till försvar för åtgärden hade visserligen blifvit anfördt, att det skulle väcka oro hos det stora flertalet, om en bibelupplaga utkommb, i hvilken församlingen saknade de för henne kära blefna orden. Deremot anmärkte talaren, att inga betänkligheter, af hvad slag som, helst, borde få undanskymma sanningen, äfvensom att dylika klokhetsåtgärder på sanningens bekostnad alltid skola visa sig som den största oklokhet. Skulle dylika hänsyn tagas vid det nya bibelöfversättningsarbetet, så vore det vida bättre att den gamla öfversättningen blefve bibehållen. Dr Toren ansåg den sats, som den föregående talaren drifvit, vara af en mycket ingripande betydelse. Vore det en sanning, att något inkommit i bibelöfversättningen, som Sö övisligen icke härstammade från de heliga författarne, så ville tal. högt och uppriktigt erkänna det för alla menniskor, ty sanning framförallt. Om en förfalskning blifvit med berådt mod begången, eller om kont missionens ledamöter bibehölle det falska, sedan de blifvit öfvertygade om dess falskhet, då, men först då kunde en svår anklagelse göras mot dem. Huru förhölle det sig nu med det ifrågavarande bibelstället? Jo så, att de två verserna äro blott en, så lydande: Ty tre äro de som vittna: anden, och vattnet och blodet; och de tre äro till ett. AE RN FRA SLY ARKA PRE