nens årigt ledamöter och särskildt af den når varande dr Melin. Dr Melin (afbrytande): Jag bekräftar denna uppfattning. r Torem. Hvad beträffar de ifrågavarande orden, så kunde talaren icke förklara deras inkomst på annat sätt, än att den ledamot af bibelkommissionen, som vid tidpunkten för proföfversättningens tillkomst redigerade densamma, låtit dem qvarstå. Vid denna tidpunkt hade talaren varit på kontinenten på en resa i och för sin vetenskap. alaren ville medgifva att de omtvistade ordens bibehållanå2 yore bevis på en öfverdrifven försigtighet, hvilken stundom kunde vara lika skadlig som motsatsen. N På grund af hvad talaren nu yttrat, kunde han äfven försäkra, att kommissionen skulle göra allt, hvad som kunde göras för sanning och trohet mot originalet, varande viss på, att ingen enda af dess ledamöter ville öfvergifva sanningens stundom ganska trånga stig. Deremot borde å andra sidan erkännas, att textkritikens fält ingalunda är det lättaste: att beträda. Mycket inom detta område funnes betvifladt, mycket som för en kyrklig bibeltolkning funnes med svårigheter förenadt. Atten öfversättare skulle utstryka ett ställe, derföre att det möjligen ej funnes i alla gamla texter, kunde icke begäras, ty ban skulle då begå ett stort fel: han skulle då utstryka ställen af det skönaste evangeliska innehåll. Med full tillförsigt ville och kunde talaren förklara, att i fråga om troheten mot Guds ord intet skulle underlåtas, på det att den rätta läsarten måtte så noga uppspåras, att ingen kännare skall kunna förebrå kommissioner uraktlåtenhet emot hvad de rätt lärde framvisat såsom sanning. Derjemte ville talaren väcka alla granskandes uppmärksamhet derpå, att man med stor vördnad och pietet måste beträda det heliga fältet. Likväl — skulle en insmuggling försökas i öfversättningen af något, hvars sanning ej vore rätt säker, skulle talaren deremot inlägga sin allvarliga protest, ehuru öfvertygad att detta, med kommissionens nuvarande sammansättning, blefve alldeles obehöfligt. Mot alla grundsatser vid en bibelöfversättning, de måtte vara huru dyra som helst, satte talaren troheten mot Guds ord främst. Erkebiskop Reuterdahl tog derefter till ordet och förklarade, att han varit frånvarande från kommissionens arbeten, då det ifrågavarande stället utarbetades. För kommissionens dåvarande ledamöter hade icke varit okändt, att detta ställe vore i hög grad misstänkt och kanske borde utmönstras. Men brist på sanningskärlek föranledde icke dess bibehållande, utan den omständigheten att kommissionen ansåg sig oberättigad att utmönstra det, då det funnes antaget i hela kristenheten. Dess karakter af misstänkthet hade man velat antyda genom att sluta det inom klammer; och kommissionen kunde icke rå för om detta tecken blifvit rt DE Talaren uppläste ett stycke ur komitens till K. M:t ingifna utlåtande för att tillbakavisa beskyllningen om bristande sanningskärlek, D:r Wahrholm protesterade mot det fällda yttrandet, att bibelöfversättarne skulle hafva lemnat sanningen ur sigte, när hon varit dem obehaglig. , Långt innan fråga om de förevarande bibelordens oäkthet blifvit väckt inom den allmänna diskussionen, var hon afgjord inom den lärda verlden. Äfven kommissionen hade upprepade gånger erkänt deras falskhet. Men då man visste, huru rädd församlingen vore om hvarje ord i sin bibel, borde man hålla kommissionen räkning för, att den icke genast uteslutit dem, utan genom särskild beteckning velat bereda församlingen på deras uteslutande. Bemärkas borde äfven, att detta ställe ingalunda blifvit anfördt såsom grund för någon dogm. De presterliga ledamöterna hade ansett det fullkomligt öfverflödigt att särskildt framhålla detta ställe, då komiten derom uttalat sin tanke alldeles tydligt! Tal. ingick härefter i en utförlig historik öfver de ifrågavarande bibelorden för att visa, att den förste talarens framställning icke vore så alldeles riktig, enär dessa ord verkligen förekomme i vissa ganska gamla skriftupplagor; och omöjlig vore icke deras äkthet, enär de äldsta öfversättningar, i hvilka de funnes upptagna, troligen vore gjorda från originaler vida äldre än den äldsta hittills kända grekiska handskrift, den af Tischendorffår 1859 i ett kloster på Sinai upptäckta, s. k. codex sinaiticus. Det var ej sanning att de ifrågavarande ordens bibehållande väckt sorg och harm i försämlingenr, icke heller att kyrkan söker fördölja sanningen, här hon är henne obehaglig. — Den offentliga liskussionen om dessa ord hade uppstått derföre att kommissionen väckt uppmärksamhet på den redan af densamma afgjorda frågan, hvadan man icke finge antaga, att den offentliga diskussionen väckt kommissionens uppmärksamhet på förhålandet. För sin del vore äfven tal. öfvertygad om de ESR ordens oäkthet; och anförde till de af den förste tal. i allmänhet riktigt anförda yttre skälen för denna mening, äfven s. k. inre skäl. Hr Malmström uttalade sin tacksamhet mot kommissionens ledamöter för deras erkännansvärda arbete. Tal. förstode icke, huru det kunde vara möjligt att godkänna kommissionens grundsatser, när dess ledamöter erkände sin vetskap om stälets oäkthet, men kommissionen icke desto mindre åtit det qvarstå. Så som kommissionens grundsatser uttalats af tvenne dess ledamöter, d:r Toren ch erkebiskopen, ville tal. gilla desamma, men cke om de skulle uttydas i enlighet med den siste alarens åsigt, att kommissionen icke hade till uppvift att kritiskt behandla den föreliggande texten. Afven i afseende od svenska språkets kraf vore commissionens ställning något oklar, då den sagt tt en blifvande kommission skulle återföra öfverättningen till den gamla. Af dessa och andra käl ansåg tal., att man icke borde uttala ett så betingadt gillande af kommissionens grundsatser, om de presterlige ledamöterna i första punkten emställt, utan föreslog den förändrade lydelse leraf, att kyrkomötet skulle förklara, det de af commissionen uttalade grundsatser, jemförda med len för kommissionen utfärdade instruktion, skulle eda till fullgörande af det kommissionen gifna tora uppdraget, att åstadkomma en i möjligaste nåtto trogen och begriplig bibelöfversättning. (Forts. följer.)