Aftonbladet – 24 september 1868, sida 2

som ådagalade att i proföfversättningen bibehållits ställen ur den hittills begagnade kyrkobibeln, hvilkas egenskap att vara unlerstuckna, eller om man så vill falska, den nyare textkritiken med fullkomlig visshet idagalagt. Dessa anmärkningar framkallade en mängd förklaringar och genmälen, i det nan från vissa håll tycktes vilja frikalla bibelkommissionen från all pligt och nästan rånkänna den all rätt till text-kritik, medan andra talare deremot sökte ett urskuldande för det iakttagna förfarandet, och ett skäl för dess fullföljande äfven vid en blifvande revision af öfversättningen, i den omständigheten, att det skulle vara så svårt, ja hardt nära omöjligt, att med afseende å frågan om omtvistade bibelställens äkthet komma till några bestämda resultater, då man hade en sådan mängd varianter af handskrifter och icke kunde veta, om icke ytterligare sådana, och ännu äldre än de förut tillgängliga, kunde upptäckas. Kommissionen, menade man, hade ! uppfyllt allan rättfärdighet, då hon inom j! ammer inneslutit sådana ställen, hvilkas äkt! het vore omtvistad. Genom att utesluta dem ! skulle man såraenfaldiga troende. Hr Ribbing anmärkte dock, att textkritiken aldrig kunde anses blifva bragt till slut, och päståendet att man ej borde taga någon befattning alls med densamma derföre att den icke kunde framte fullkomligt ofelbara resultater, Vore en argumentation som ej hölle streck. Man finge nöja sig med att komma till öfvervägande sannolikhet, men man finge ej förbise sådana forskningens resultater. Den stora allmänheten fästade sig icke vid de typografiska tecken, genom hvilka man kan för del: lärde antyda vissa ställens tvifvelaktighet. Att kommissionen bibehållit det af hrl: Rydberg specielt framhållna ställe i Johanvis 1 epistel (5 kap. v. 7 och 8) i hvilket dogmatiken funnit sitt förnämsta stöd för treenighetsläran, men hvilket genom den i Sinai-klostret upptäckta codex blifvit ådagalagdt vara i en senare tid inflickadt, sökte man urskulda dermed, att denna codex icke var känd, då kommissionens öfversättning verkställdes. Domprosten Toren medgaf också nu, att detta ställes oäkthet måste anses vara ådagalagd och att det derföre borde uteslutas. Öfversättningens trohet berördes förnämligast af rådman Björck, som visade, att i detta afseende mycket återstode att önska uti proföfversättningen, hvarföre hr Björck äfven i ett af honom framlagdt förslag till beslut särskildt betonade denna sida af saken. Mellan dem som ifrade för språkets renhet i den blifvande bibelöfversättningen, och dem som ansågo nödvändigt att bibehålla de föråldrade talesätten, såframt de ej äro rentaf obegripliga, uppstod en liflig kontrovers. Man anförde å de förras sida, att bibeln borde affattas på det språk, som folket talar, på det språk, som läres i skolorna, och att man genom det föråldrade språkets bibehållande skulle för massan af folket alltmer och mer göra bibeln till en förseglad bok. Häremot invändes, att folket vant sig vid det föråldrade språket, som blifvit svenskt-evangeliskt kyrkospråk, och, förnämligast, att folket ej skulle 1 bibeln igenkänna dei dess gamla andaktsböcker, t. ex. Nordborgs postilla, förekommande citaten. På detta sista argument svarades af hr Waldenström kort och godt att det vore vigtigare att folket förstode bibeln än att det förstode Nordbergs postilla. Församlingens språk borde också vara kyrkospråk, och den Heliga skrift göras till en verklig folkbok. Hrr Toren, Beckman m. fl. trodde emellertid att man skulle kunna tillfredsställa anspråken på språkets renhet och dock undvika att göra de i andaktsböckerna anförda ställena oigenkänliga. Flera förslag till beslut hade under öfverläggningen blifvit framställda. Mötet antog, såsom vi i går nämnde, det af professor Malmström formulerade, hvilket, ehuru lent i formen, likväl torde kunna anses betona, att större anspråk ställas på den blifvande öfversättningen, såväl i afseende på textkritik som på språkets renhet, än den nu framlagda proföfversättningen uppfyllt. Vid gårdagens aftonsammanträde förehades kyrkolagsutskottets betänkande nr 5, angående ifrågasatt ändring i gällande stadganden rörande prestoch pastoralexamen samt om ändra vilkor för presterlig befordran. För utskottets förslag och resultatet af den långa och lifliga debatt, som härom uppstod, och under hvilken mer än tjugu talare uppträdde, redogöres på annat ställe i dagens blad. Biskop Genberg uttalade den åsigt, att prestexamen borde blifva en uteslutande pröfning i de praktiskt-teologiska disciplinerna, att grunden till de humanistiska och teoretisktteologiska studierna borde läggas vid universitetet samt den der undergångna examen icke böra repeteras; vidare ansåg han den afslutade kursen vid akademien och ett sådant profs afläggande som han ifrågasatt inför domkapitlet böra berättiga till hvarje presterlig befordran, hvaraf följde, att han icke önskade pastoralexamens bibehållande såsom obligatorisk, de prestnjän, som önskade aflägga nämnde examen, för att ådagalägga resultatet af sina fortsatta studier och vunna erfarenheter under utöfvandet af sitt kall, denna rätt obetaget. Till denna åsigt anslöt sig doktor Landgren, professor Ribbing, prosten Lyth och hr O. B. Olsson. Herr Cornelius, som vid betänkandet fogat en reservation, ansåg på deri anförda skäl prestexamen vara en tom formalitet, som han icke lade synnerlig vigt på om den bibehölls eller icke, hvaremot han önskade pastoralexamens totala försvinnande, såsom varande obehöflig och skadlig. I denna mening förenade sig hrr Ruus, Torpadie och Schmidt, samt rådman Björck, hvilken dock, enär han ansåg det af biskop Genberg väckta förslag hafva större utsigt till framgång, förenade sig deri. För bifall till utskottets förslag talade hr Nordström, som betonade vigten och nödvändigheten för biskop och domkapitel att genom prestexamen pröfva dem, hvilka de skulle dimittera i kyrkans tjenst, åberopande tal., att redan i fjerde seklet en sådan pröfning egt rum. Hvad som då ansetts tillbörligt och nödigt vore äfven nu oeftergifligt. Pastoralexamen ansåg hr Nordström ej absolut nödvändig, ehuru det icke kunde skada att de män, som stodo i spetsen för kyrkan, under sin fortsatta verksamhet visade sig innehafva den största teoretiska insigt och praktiska erfarenhet. Borttagandet af pastoralexamen vore föröfrigt förenadt med stora svårigheter, då det förutsatte en revision af de presterliga befordringslagarne. AA —-—D MM 0 vd AV NA AT