sång iakttagit, och hvarigenom han koncencentrerar åskådarnes uppmärksamhet på en handling, i stället att sprida den åt flera håll senom berättade eller 1 stycket införda bihandlingar. Det är denna sjelfbeherskning och denna afrundning vi anse som ett särdeles godt tecken för författarens alster, hvilka derigenom skola i än högre grad än hittills tillvinna sig intresse och bifall. Om utförandet gäller öfverhufvud, att det är ganska aktningsvärdt för att vara ett alldeles nybildadt, ännu ej samöfvadt sällskaps första prestation. Att utplåna alla ojemnheter skulle vara omöjligt vid ett dylikt förhållande; men redan det, att ingen af de spelande egentligt störande verkar på samspelet, måste anses vara mycket. Naturligtvis tilldrager sig fröken Åberg främst uppmärksamheten såsom innehafvarinnan af titelrollen, Leonore. Hennes återgifvande af den kan utan tvifvel betraktas som ett glädjande. framsteg i lif och rörlighet, i nyanseringskonst och smak; vissa scener, t. ex. den i första akten med Ferdinand, ger hon med en skalkaktighet, som vi ej förr sett hos henne, och äfven de allvarligare uppträdena, framför allt slutet af andra akten, tolkar hon med riktig uppfattning och ej utan kraft. Kunde dertill någon större värme inläggas i vissa delar, skulle hennes framställning kunna anses ganska god. Hr Wagner som den unge mannen har den ingalunda lätta uppgiften att förläna individuelt lif åt en temligen trivial typ, och om han icke alltid lyckas, måste detta oftast skrifvas på författarens räkning. En något melodramatisk uppfattning af de seriösa ställena borde mildras; för öfrigt visar han både värme och intelligens i sit. spel, som derför anslår flerstädes rätt mycket, isynnerhet i slutscenen med Leonore. Figge, den oförarglige och genomhederlige skämtaren, har i hr Petterssonffått en allmänt omtyckt och ganska förtjent framställare. Hans friska och hjertliga abandon gör också ett särdeles behagligt intryck, äfven om man ej kan undgå att i densamma finna reminiscenser från en annan utmärkt skådespelare, som nu ej mer uppträder. En smula mer samspel, något mindre hänvändande direkt till åskådarne, skulle säkert göra framställningen än mer fulländad. Öfriga uppträdande ha inga vigtigare roller, men sköta dem åtminstone så, att de ej störa det goda intrycket af det hela. Sannolikt kommer stycket, sedan samspelet hunnit något mer utarbetas, att än mer slå an på den större allmänheten och sålunda bilda grundplåten i den nya skådebanans repertoire. Trots ordspråket: om de döde yttrar man intet annat än godt, kunna vi ej underlåta att åtminstone än en gång påpeka den stora underhaltigheten i det senare invigningsstycket, Lefve konkurrensen! af hr Gustafsson. Det otvifvelaktiga nederlag stycket lidit så hos åskådare som kritik bör vara en uppmaning för författaren att lemna en genre af så tvifvelaktigt värde som den, hvilken detta stycke, liksom Kloka Gubben, tillhör, en genre, söm man skulle kunna kalla sammelsuriienren, för att egna sina lofvande krafter åt det verkligt dramatiska området; och framförallt bör det blifva honom en varning för att nedlåta sig till det rent pöbelaktiga skämtets, det tomma, ihåliga skräflets och det lumpna effektsökeriets område, hvilket nog ändå finner flitigare bearbetare.