TEATER. Mindre teatern. Min hustru vill ha roligt. — Lefve konkurrensen ! Hr Jolins senaste tre akter skilja sig i hufvudsak, eller hvad sjelfva innehållet beträffar, föga från hans mest kända föregående arbeten och kunna således ej anses beteckna någon egentligt ny utveckling afhans författareindividualitet. Stycket, som ej erhållit någon benämning, tillhör sedekomedien eller det på gränsen af borgerligt drama stående lustspelet, dess syfte är väsentligen ett undervisande, och författaren anser sig derför tidt och ofta behöfva inskärpa en hop sentenser och allmänsatser, : visserligen väl sagda, det förstås; men allt för mycket tyngande på den eljest lediga och smakfulla lialogen. För att motväga det seriösa i hufvudhandlingen har författaren, som vanligt, densamma inflätat en lustig person, som har till uppgift att hålla åskådarne vid gladt ynne och förta den mer än misstänkta skåpsmaken hos de med riklig hand utdelade moralkakorna. Också som vanligt är denna igur, brukspatron Figge, styckets mest unlerhållande och bäst utarbetade karakter, nedan de öfriga, trots flera aktningsvärda oemödanden ej lyckas frigöra sig från den .emligen välkända masken: en ädel ung man, en dito, men ruinerad president, en snusföruftig vaktmästarsjäl o.!s. v. Den unga frun skulle måhända vara den enda mer origiella personen, om ej sammanhanget i hennes carakter vore något oklart, eller tydligare, mm man i den föregående sidan af densamma, len som vill ha roligt, spårade något frö ill den senare, den söm vill ha ron, Hennes örvandling från en glad och lättsinnig, men Uskvärd yrhätta, till den stilla, värdiga och annt älskliga qvinnan kommer nu bra nog rådstörtadt för ett sådant lynne. Vida mer sykologiskt riktigt och fint tänkt är Ferdiands hastiga öfvergifvande af sina djupt nissmodiga föresatser, vid åsynen af hennes nger. Der är sanning och natur i detta rag, som gör den scen, hvari det förekomner, till styckets utan tvifvel vackraste och ästa. i Hvad som emellertid på det fördelaktigate utmärker detta arbete och verkligen gör et till ett framsteg hos sin författare är den, förhållande till ämnet, klart genomarbetade nläggningen, den lätta och tekniskt fullänade dispositionen af scenerna och framför lt den måtta i uppfinning, författaren denna