höfver lida brist. Hans ton och innehållet: hans anmärkningar — och huru besynnerlig talar han inte! — vittna båda om ledighet från ett trälande arbete. Jag tror nog at han tycker om sitt yrke; men jag frukta att hans yrke inte tycker om honom, stackars karllby Trots patienten på landet trodde Dora ick att doktor Richard var en person som hade mycket att göra eller mycken framgång på den lefnadsbana han valt. Han hade varit hos barnet redan innan hon kom dit, och han stannade qvar, då hon reste sig upp föl att gå, och hon hade knappart suttit en timme i tafvelgalleriet förrän doktor Richard stod bakom hennes stol. Han stannade emellertid icke länge der; han måste gå och läsa i biblioteket, sade han. Jag ämnar fördjupa mig i Rolands-qvädet, meddelade han Dora; jag önskar försätta mig tillbaka till romantikens tider och läsa om slaget vid Roncevaux och om det mäktiga hornet och det goda svärdet Dyrendal, om Ohder och Ganelon, och framför allt om den stora dödsscenen, då erkebiskop Turpin välsignar de döda och döende hjeltarne, och sedan dör sjelf, lemnande Roland, såsom det bäst passade sig, att dö allra sist, medan alla dessa ädla riddare ligga omkring honom. Läser ni gammal-franska, miss Courtenay? Inte? Det var skada. Det finnes en hel hop rara skatter i det här biblioteket. Som Dora endast var en svag dödlig, ansåg hon sig böra ge doktor Richard en liten nyttig vink i fråga om praktisk visdom, Jag måste arbeta, inte läsa, sade hen myeket förowostigt. Arbeta,, svarade doktor Richard med ett leende, är ett af vår tids misstag. Vi äro att vara till, lika väl am till att pda, OCh tänkandöt är en af äv ning