guld för vår bergning, och ställer man sitt hju rätt under tidens ström och ser till att inge I droppe spilles förgäfves, då går allt som en dans det ärliga arbetet har alltid roligt. Och krona å detta nöje, det är att veta sig vara en fri ar betare, medlem af en fri stat, att veta sig rå on hvad man ärligt förvärfvat och att det finnes till fällen, endast möjliga i ett fritt land, att odlasit förstånd, skaffa sig kunskaper och bildning. ; det är ej heller nog att göra sitt land starkt oci rikt, man måste äfven göra det upplygt och upp höjdt. . Myrstacken växer ej på bredden blott utan äfven på höjden. Sjelfva den lilla myra sträfvar mot sol och ljus. Ju mera vi ha att för svara, desto mer oöfvervinneliga skola vi bli. Vid skålen för dig, du ädla friska församling fogar jag en helsning till vännerna och frändern: i edra bygder. --Uppmanen dem att, liksom wi arbeta för vår stora sak och att icke tröttna förrär ni hunnit bilda ett oöfverskådligt arrigre-garde til vår lilla men kärnfriska arm6, ty sedan går all af sig sjelf, och skulle då objudna gäster en dag hemsöka vår strand, då kunna vi bestå dem er traktering lika svår att tugga som att smälta, och de skola komma till korta, hur långfingrade de är vara må. Hell dig, du landsbygdens frivilliga folkbeväpning, kär för våra hjertan, oförgätlig för våra minnen Hr Hedbergs poem var af följande lydelse: För gästerna. Den gamla synderskan vid Mälarns strande — Så kallas Birgers stad ju af så mången, Som tror att den skall sotdö efterhand, För det dess handels vårflod är förgången! — Den gamla synderskan på sina drag Har fästat glädjens friska smink i dag, Och helsat med en hög och solklar himmel Den stora täflingsfestens glada hvimmel! Och kunde hon väl annat, när hon ser Från hela landet mästerskyttar komna, Som borga för att fastän friden ler Så låter svensken dock ej armen domna? Bör hon ej glädjas, när ur fria led Sig breder ut en dylik jägarked, Bör hon ej tro att hennes kraft ej slappar, Att än hos henne landets bjerta klappar? Jo, så hon tänka bör, och känna sig Med stolthet än densamma som hon varit, Ty fast kommersen sökt en annan stig Har dock intelligensen bort ej farit! Än tala minnen högt från hennes torg Och än står upprätt hennes kungaborg, Och skönhetsdiademet omkring pannan Det blixtrar ännu som hos ingen annan! Välkomne derför till vår hufvudstad I svenske män från söder, norr och vester, Som lemnat hemmets härd och vänners rad För att ta del i täflingar och fester! Att hon är fager, gamla synderskan Helt visst en hvar af er intyga kan, Som njutit vänskapens och glädjens stunder Vid Måälarvikar och i Djurg rdslunder: Men icke fager blott, nej äfven varm Hon är för frihet, sjelfbestånd och ära, Och derför helsar hon med fröjd hvar arm, Som mäktar, när det gällör, vapen bära! Och derför gläds hon åt den raske skytt Som fridens verktyg emot stridens bytt, Och med en blick på segervinnarskaran Hon väntar framtiden och ler åt faran! Ett folk som lefva vill, kan icke dö, Om öfvermakten än sitt allt må göras Som agnar skall det ut för vinden strö Den ovänshop som söker det förstöra! — Och tvenne makter skydda Sverges land För träldoms nesa ochsför oväng hand, Och det är: boken i folkskolesaälen; Och vapnet öfver kojans härd i dalen! Så länge dessa två uppfostrare Det unga slägtet taga få om händer, Vi kunna trygga mot vår framtid se, Och taga gladt emot hvad himlen sänder! Den ena ljus, den andra styrka ger, Och intet folk behöfde nånsin mer För att i frid få sina skördar skära, Och gifva menskan rätt och Gudi ära! Hell derför er som tagit steget ut Och visat de ofödda slägten vägen; Som gifvit fosterlandet er tribut Trots årens börda och en möda trägen! När snart I vänden hem till egen härd Från eder framgångsrika täflingsfärd, Så räcken vänner, och maka handen Och helsen varmt från oss vid Målarstranden. Och sägen dem att i vårt Sodoms här, Vi äro varma dock för gamla norden, Och att vi glädjas högt åt hvart gevär Hvars hane späns till skydd för fosterjorden! Och fast vi lefva här i sus och dus Vi tro på framtid, ära, rätt och Jjus, Och vilja, om till strid oss ödet leder, För dessa våga allt, i bredd med Eder! —ed—,