Skarpskyttefesten på börsen. Vi tro oss göra våra läsare ett nöje, då vi här pedan meddela en utförlig redogörelse för det tal, som hr Aug. Blanche höll vid skarpskyttefesten, samt återgifva det poem, som hr F. Hedberg vid samma tillfälle föredrog. , Hr Blanche yttrade: Å Stockholms frivilliga skarpskytteförenings vägnar föreslår jag en skål för våra resande gäster eller för de många, som från olika orter af landet kommit till hufvudstaden. Det har varit en hugnesam syn dessa grupper af ynglingar och män, som i dessa dagar varit synliga på Stockholms gator och torg, alla i den enkla skarpskytteuniformen, en ny seger vunnen af de frivillige öfver de motvillige, i fall sådana ännu fionas, ty veten I, mina vänner, hvad hufvudstaden dervid tänkt? Jo, när så många med knapp tid och små tillgångar kommit tillsammans för någonting så enkelt som en täflingsskjutning, hur många skola då komma, derest fosterjorden på någon punkt allvarligen botas och om det gälleratt vinna hjeltemodets och fosterlandskärlekens stora odödliga pris. Den, som sett förmiddagssynen i dag derute på gärdet, han glömmer den ej. Det, var ett stycke af denna massa, som gått man ur huse när det gällt och kan gå en gång till, om det beböfves, ty allt var representeradt der:skolan, logen; verkstaden, handelsboden, köpmanskontoret, embetsrummet, det var Sverge med och utan skägg, Sverge i, jacka och i rock, Sverge med mörka lockar och med grå, det var alla stånd och åldrar, defilerande och slutna kring fäderneslandets högburna fanor. Det är förlåtligt om man vid en sådan syn hänföres till våra krigiska minnen, men icke blott till de segrar våra store konungar vunnit och de stora eröfringar de gjort, men hvaraf litet eller intet finnes qvar, wtan ock isynnerhet till de segrar folket vunnit för sin frihet och sitt sjelfbestånd, och hvilka, Gud vare lof, ännu finnas var och skola finnas qvar, derpå svärja vi högtidligt! Men det är inte nog med att göra vårt land starkt, vi måste jemväl göra det lyckligt, bereda dess välstånd; ty styrka utan lycka och välstånd, det är sten utan mossa, bårdvall utan gräs, det dåligt bete på den grunden. Enhvar är sin lyckas smed; heter det; men i ett land sådant som vårt måste man hamra på oförtrutet, aldrig släppa skaftet, och om man släpper det, hugga i med friska tag igen och det så det gnistrar kring städet. Detta är det ärliga arbetets uppgift, dess möda, men också dess lön. DM FE svett åt panja och klnd, men döt ger st värt mod och bl