Aftonbladet – 22 september 1868, sida 2

j blott poetiskt svärmande filantroper, såsom ean Jacques Rousseau och Bernardin dejst :t Pierre, utan ock folkrättslärare och prak-n ska diplomater, såsom den ryktbare schweiir aren Emerich von Vattel, den engelska rättsetenskapens berömdaste man, en Jeremy 3entham, filosofer som Karl Chr. Fr. Krause ch Immanuel Kant, ha hvar på sitt sätt elat för folken utstaka den väg, som leder — Zum Ewigen Frieden. Man döme, hur man vill, om dessa sekters, ilantropers, filosofers och statsmäns drömnar,, så kan ej nekas att sjelfva krigens vistoria, hur långvariga och blodiga än den yare och nyaste tiden sett dem, röjer ett ramåtskridande, ett påbörjadt förverkliganle af denna fredsteori och fredskärlek. Och ika uppenbart är, att detta framsteg står i let mest omedelbara sammanhang med och f beroende af just den demokratiska rörelsen. samma mån denna vunnit makt, i samma (: mån omöjligt är det numera, att af hvilka som helst lumpna ingifvelser störa lugnet i och låta folken gjuta hvarandras blod. Krigen i vår tid, i den. civiliserade verlden, äro princip-krig, om vi få begagna denna benäm!:; ning, föranledda af de orättvisor och olidliga . missförhållanden, som äro ett arf från kabil. nettspolitikens dagar: i samma mån dessa blifva afhjelpta enligt nationalitetsprincipens norm, och i samma mån folkväldet gör sig gällande och sätter en bom motde regeringsgrundsatser och personliga lystnader, som varit krigens hufvudsakliga källa, skall, med orsaken äfven dess verkan bortfalla. Annu Hugo Grotius egnar i andra boken af sitt verldshistoriskt ryktbara verk om folkrätten en fullkomligt allvarsam undersökning åt de krig, som under medeltiden fördes mellan privata. Den statsmaktens koncentrering och förstärkning, som betecknar den nyare tidens inträde, gjorde ända på dessa privatfejder och förbehöll krigets rätt, dess namn, heder och värdighet, åt staternas fejder. Onekligen var den landsfred, som tryggade den personliga säkerheten och det idoga arbetet inom hvarje stat, ett framsteg, om än krigen staterna emellan så till vida Pehöllo de enskilda fejdernas karakter, att den nyare tidens krig mest härflutit ur furstliga familjeintressen: de mänga successionskrigen vittna derom. Afven i religionskrigen, der man eljest skulle vilja söka kulturhistoriska principer i konflikt med hvarandra, ha motiverna en ganska väsentlig tillsats af dynastiska privatintressen. Karakteristisk är denna blandning af motiver för de krig som fördes mot franska revolutionen jegh första kejsardömet. Utplånad är den ej heller nu, och kan endast blifva det i den mån de absolutistiska styrelsegrundsatserna och den dynastiska egoismen trängas tillbaka. Men det hufvudsakligen betecknande för den nyaste tidens europeiska krig är, att i och genom dem den nya statsrätten, eller folkväldet, och den nya folkrätten, nationaliteternas rätt, bekämpa den gamla statsrätt och folkrätt, från fursteabsolutismens och arronderingspolitikens dagar, som ännu söka hålla sig uppe. Revolutionskrigen 1848, sjelfva Krimkriget, såsom en den vesterländska odlingens och frihetens reaktion mot det moskovitiska barbariet, krigen i Italien och Tyskland äro exempel härpå. De äro en rättsskipniog, i de nya politiska idgernas namn, en nödtvunget blodig försoning för det förflutnas fel och orättvisor. Man kan ej annat än i detta förlopp skönja en löftesrik progress, ett stöd för sitt hopp, att den varaktiga freden dock skall mer och mer vinna fotfäste på jorden. Må fredsvännerna blott ej rygga för motståndet, ej svigta under hånet, ma de göra till sina Vattels, folkrättslärarens och diplomatens, ord: Väåra grundsatser skola förefalia kabinettspolitiken mycket besynnerliga, och menniskoslägtets olyckliga belägenhet är sådan, att flere bland dessa folkens raffinerade ledare skola vända vår lära till löje. Dock, hvad mera! Låtom oss djerft framställa, hvad den naturliga lagen föreskrifver folken!, SL. RH A Äa