Aftonbladet – 22 september 1868, sida 2

hetsband, med jemnlikhet i medborgerliga rättigheter samt med sjelfständighet för kommuner och provinser i ordnandet af deras resp. intressen till princip. För det tredje, att det nuvarande ekonomiska systemet måste från grunden förändras, om man skall ernå den billiga fördelning af förmögenhet, arbete, fritid, undervisning, som är det väsentliga vilkoret för de arbetande klassernas slutliga frigörelse och proletariatets utplånande. Men mot hvarje försök till social reform på despotisk väg protesterar ligan. De på förhand uppsatta diskussionsämnena återfinnas i vårt blads n:r 212 för den 12 September under öfverskriften: Tvenne samlt tidiga möten. Kongressens förhandlingar äro emellertid ej nödvändigt begränsade till dessa fyra frågor. At dess reglemente finner man, att kongressens sista sammankomst är egnad åt de af deltagare i mötet. inlemnade öfver-P läggningsämnen, som kongressen antager tilllir diskussion. st Det ofvan refererade programmet angifver, s! i korthet sagdt, såsom ligans mål: folkensk fred och förbrödring genom demokratien.d Naturligtvis skola en mängd röster, af hatÅ till folkväldet, höja sig mot folkförbrödrinsl gens och den eviga fredens utopi, samt ur!k den förlegade kabinettspolitikens rustkammare framdraga mer eller mindre slöa vapen lv mot tendenser, som vilja göra notskrifvandeln excellenser, militärlyx och andra royautönsf och imperialismens imposanta emblemer, —IL öfverflödiga. Men detta kan ej hindra denid sanna upplysningens, den verkliga frihetenss e s e n f vänner att med sina sympatier, välönskningar och förhoppningar följa dessa män, som ls ännu i vår slappa tid våga hysa och förfäkta en öfvertygelse, som ha mod att låta sig förkättras af samtiden och hänskjuta den slutliga domen till den framtid, för hvilken d de arbeta, men som de ej skola se. a Den mycket hånade första fredskongressen g i Gentve förlidet år hade dock gaznande re-l1 sultater för ligans egen uppfattning af sitte mål och af de medel, det kräfver; den idag !r öppnade kongressens program bär vittnelg derom. Man gör sig inga illusioner om omeI I 6 V I j f e Å delbara framgångar, man ser framför sig ett långt, ansträngande, tåligt arbete till genomgripande ombildning af det samhällsskick, hvari de brodermördande fejderna ha sin rot och sina hjelpkällor. Man inser, att den allmänna afväpningen icke är ett praktiskt postulat för ögonblicket, utan korollariet till en lång utveckling, hvilkens bana nyss är öppnad. Dermed tro vi ock, att den enda rätta ståndpunkten är vunnen. Man har nu att försöka folkpolitiken, sedan statspolitiken, !r som gifvit otaliga löften om evig fred, en-!r dast för att lika många gåovger bryta dem,le så grundligt misslyckats. l 1 l Den gamla folkrättens bekännelseskrifter, fredstraktaterna, innehålla en stereotyp försäkran om fred och vänskap för beständigt mellan de höga kontraherande makterna. Har man någon smula godt lynne till sitt förfogande, så kan man ej annat än finna muntrande denna officiella lek med ord, illal( dold som den är under detta fåfängliga be-l, mödande att gifva sig sken af uppriktighet, ll trovärdighet och formel pråcision, hvilket ej( ens ryggar tillbaka för det sannskyldigt ko-1 miska: såsom när det statueras, att den eviga : vänskapen och freden skola taga sin början i just från dagen för ratifikationernas utvexli ling och räcka för en framtid, i hvilken alla li födda och ofödda arftagare och efterträdare äro inneslutna! I sjelfva verket hals väl ock sällan de aperande personerna i dessa t riksspektakel varit blinda för beskaffenheten 1 af den situation, hvari de befunnit sig, om l4 de ock tilläfventyrs bättre än Roms augurer 1 förmått tygla benägenheten till löje under en : skrymtande förrättning. 6 Det händer dock ibland, att naturen får makt med upptuktelsen, att den förställning, som embetets helgd kräfver af en diplomat, sviker i ett obevakadt ögonblick, och man kan då få höra en ganska öppenhjertig bekännelse, hur diplomatien sjelf tänker om värdet af sina sträfvanden för fred och godt förstånd mellan staterna. Vi ha hört en så rutinerad man, som grefve Manderström, inför riksdagen åberopa Leibnitz ord, samt dertill foga sin egen stora auktoritet, till stöd för den satsen, att den eviga freden, par terna, ej är att finna förr än på kyrkogården. En mera 6tcraserande kritik af heia det diplomatiska oväsendet, än denna sjelfbekännelse om dess vanmakt, kan man näppeligen önska sig. I sjelfva verket är vägen derifrån ej lång till den af Laboulaye så spetsigt formulerade åsigten, att folken ej skola förbrödras, ej få hålla fred med hvarandra, ej kunna lefva för godt pris, förrän de gjort sig af med dessa ruinerande charlataner, som man kallar diplomater och stora politici. Det vill med andra ord säga, att folkpolitiken måste trädaistatspolitikens ställe, att demokratien i det inre, nationalitetsprincipen i det yttre äro den enda tiliförlitliga grundvalen för folkens förbrödring. Detta är den väg, som den internationella fredsoch frihetsligan för sig utstakat. Man skulle kunna skrifva en årtusenden omfattande historia om den 1deriktning, som hatt den stadigvarande verldsfredens förverkligande till sina sträfvandens och förhoppningars ledstjerna. Den är åtminstone lika gammal, som kristendomen: stödjande sig på dess urkunder (Uppenbarelseboken, 20, 2-6), var tron på det tusenåriga riket i dess första århundraden allmänt omfattad, men blef snart, i likhet med många urkri-: stendomens läror, af teologien förkättrad och under kiliasmens, namn inrangerad å de farliga heresiernas långa proskriptionslista.. Den dyker oupphörligt upp igen under medeltiden, och i den nyare går den igen hos Filip Jakob Spever. Sedan midten afl sjuttond2 århundradet ha qväkarnes reli samfund ständigt protesterat mot k och redan i det föregående hade tv det nyare Europas berömdaste statsmän egnat sina tankar åt den praktiska lösningen afl, verlåsfredens stora problem: hvem känner ej SA Henrik IV:s och Sullys berömda plan? Hade den kunnat utföras — säger Gervinus — så hade Tyskland undsluppit det trettioåriga kriget, och hela Europa den stora reaktionen i det sjuttonde århundradet. Och hvilka namn möta vi ej sedan på denna bana; — MM mmm ro a ro rt ) Det kan vara pikant att påminna sig, att man från denna gväkarnes lära till och med hemtat menter mot heten! Om flertalet af medbor; ville göra kriosticn re, 80 v BER hvem skulle för a ett lb