Om tisdag och onsdag är det meningen att febern skall bryta ut i entusiastisk yra. Måtte det då blott icke visa sig att sjukdomen hos alltför många blifvit botad genom det höga inträdespriset. Fyra rdr för en sittplats i salongen borde visserligen icke kunna anses vara för mycket, ty det är icke mer än en rdr för hvar konstnär, men vår publik är icke van vid en dylik utgift för ett par timmars musikalisk njutning, och den gemena kassafebern kan möjligtvis uppsluka Pattifebern. Medan vi nu tala om Patti, så kanske att ni vill lysna till en munter episod, der ett par af den ryktbara familjens medlemmar spela hufvudrollerna. Adelina Patti har som bekant en ovanlig förmåga att med lätthet instudera de svåraste partier och bibehålla dem i sitt minne. I följd deraf sjunger hon sällan med på repetitionerna, utan uppträder då i hennes ställe hr Strakosch, hennes impressario och svåger. Då Adelina första gången kom till Wien voro alla platser till första representationen utsålda inom kort. Bland dem som kommo för sent att erhålla en biljett var en rik bankir, som var nära att förtvifla öfver sin otur. Men till sist fick han en ide och med goda ord och penningar, öfvertalade han teaterns portvakt, att lemna honom tillträde till en af repetitionerna på den opera deri den gudomliga Patti skulle uppträda. Portvakten, som. fruktade att förlora sin plats om man upptäckte en främling i saongen, ledsagade bankiren in uti en mörk sidologe, sedan han förut med stor försigtighet hängt täta gardiner för logens galler, så att bankiren hvarken kunde se eller blifva sedd. Gerna skulle bankiren velat uppfånga en skymt af la diva, men slutligen kände han sig dock lycklig nog att få höra henne innan någon annan. Repetitionen började, bankiren återhöll sin andedrägt och beredde sig att vara idel öra. Hvilken triumf skulle det icke bli för honom att redan samma dag berätta för sina vänner att han hört verldens största sångerska, den afgudade Adelina: Andtligen trädde Patti in på scenen. — — — Hon började att sjunga. Bankiren satt en stund och lyssnade, men slutligen utbrast han för sig sjelf: Bättre hade jag väntat mig! Hm! Efter en kort stund skulle Patti gå upp i det högre registret och gjorde då hvad man på det gemena språket kallar en tupp, en riktigt otäck tupp. — Jo, det blir just ett fint spetakel! tänkte bankiren och skyndade hastigt ut, för att underrätta sina vänner om att Patti gjorde tuppar. Nästa afton hade likväl Patti en utomordentlig framgång, men då var det icke Strakosch som sjöng hennes roll, ty på representationerna sjunger hon naturligtvis sjelf. Samma dag som Pattikonserterna börja ger br Hinne sin afskedsföreställning i Djurgårdens cirkus, efter en verksamhet som gränsar till det otroliga. Aldrig har man väl sett en mera omvexlande repertoir. Den ena qvällen gafs Röfrarne uti Abruzzerna, den andra Mordet i Brennerskogen, den tredje Bergsandarne etc. Ingen afton har gått förbi utan fäktningar och strider, bengaliska lågor och briljanterad eld. Men de mörka och regniga höstqvällarne äro fiender till alla Djurgårdsnöjen, och publiken har icke vågat sig ut. Parken står öde och tom äfven om dagarne, då en och annan solglimt borde kunna locka stadsboarne till en promenad. Det kommer sig deraf att löfven börja gnlna, och det finnes ingen som menniskorna sky så mycket som hvarje påminnelse om förgängelsen. Häromdagen gick jag lilla promenaden, utan att träffa på en enda menniska. BSuckarnes all var icke längre vittne till några ljufva ögonkast och ömma handtryckningar, Bellman stod med tårar i ögonen och tänkte på den tiden då han sjöng: Om denna parken Rår kärleksmonarken. På slätten hoppades jag åtminstone finna en efterklang af sommarens fröjder, men der var det dystra afbrottet än större, då man tänkte på det glada folklif som nyss rörde sig der. Bänkarne stodo tomma och blott ett och annat vissnadt löf hoppade omkring på promenaden. Inga harpor, inga positiver, inga akrobater och inga kasperleskåp! Icke ett lif syntes till mellan Alhamras arkader, om jag undantager en vaktmästare, som med melankolisk blick såg ut genom ett fönster och spejade efter om icke slumpen fört ut en hungrig eller törstig menniska till Djurgården. I detsamma gömde solen sig bakom ett moln, det började åter regna, vaktmästaren slog förtretad igen sitt fönster, och jag vände åter hem till staden med den sorgliga bilden djupt i hjertat. Richard.