SIS Benolal MILTe. SERENA SKENET Krönika. På alla gator, promenader och förlustelseställen, har man under den senaste veckans lopp träffat samman med riddarne af blåa bandet. Detta lilla fladdrande band iknapphålet på skarpskytterocken är kännetecknet på de patrioter, som från olika landsändar ommit till hufvudstaden för att täfla om de många pris, som här vänta de skickligaste skyvtarne. Deras valspråk är: Säker hand och säkert öga, Ingen vet hvad villebråd vi få, och protokollerna vid norra och södra skjutbanorna visa att denna säkerhet finnes i hög grad. Om qvällarne ha de raska gossarne samlats på klubben i Börsens lokal och der fraterniserat, under det att Stockholmskompaniernas musikkårer turat om att höja stämningen med tonernas glada makt. Nationalmuseet och hufvudstadens öfriga sevärdheter ha varit lifligt besökta af de främmande skyttarne, som visat sig ega öppen blick äfven för andra taflor än skotttaflor. I morgon utmarscherar Stockholmskåren för att paradera vid den högtidliga prisutdelningen å Ladugårdsgärdet. Dit kommer också allt hvad lif och anda har inom hufvudstaden, såvida inte allmänhetens promenad måste inställas af brist på tjenlig väderlek, en brist, som under veckan varit ganska kännbar. Klockan 6 på eftermiddagen kallar skarpskyttesången sina vänner till slöjdskolans stora hörsal, der en konsert gifves i anledning af skyttefesten. Det rikhaltiga programmet upptager äfven många solonummer, ty sångföreningen biträdes af fröken Wichmann samt hrr Lundqvist och Hedberg. Bland körerna finnes en ny komposition (Bröllopsmarsch) af skarpskyttesångens nitiske anförare, hr August Söderman. Säkrast är att i tid skaffa sig en biljett till den lockande och populära tillställningen. Från konserten tåga skyttarne direkte upp till: börsen, der Stockholmskåren helsar gästerna från landsorten välkomna till en enkel fest, som värdigt skall afsluta veckans alla fester. När den väl är förbi och afskedsskålen tömd i botten, så återstår blott att tänka på hemfärden till nord, söder och vester. Pristagarne packa in sina silfverkannor, skjutväskor, Remingtonsgevär, pistoler etc. och vända åter till hemmen, der de skola helsas med glädje, och der den allmänna täflingsskjutningen 1868 sedan skall lefva som ett kärt minne. En annan firad gäst lemnade hufvudstaden redan i onsdags, då Sköldmön förde danska kronprinsen från Stockholm. Med honom följde hela den kungliga familjen, och slottets salar se nu lika tomma och sorgliga ut som våra innersta hjertekamrar. Snart kommer dock en liten förströelse och hjelper oss att bära vår saknad. OCarlotta Patti är i antågande och denna underrättelse har en märkvärdigt upplifvånde verkan på den länge bearbetade publiken. Redan för flera månader sedan började man gradvis att ingifva oss dosis efter dosis af de Ullmanska retemedlen, som nu visa sin verkan i-en hela norden angripande Pattifeber. Först kommo de långa affischerna med de kolossala namnen, som ingen kunde undvika, ty de mötte våra blickar från alla husknutar. Derefter kommo de förberedande annonserna och en och annan notis i tidningarnes textafdelning. Efter en kort tids förlopp började Carlottas bild att framträda i alla bokoch musikhandlares fönster, och straxt derpå följde en lång beskrifning öfver den! beryktade sångerskans alla triumfer. Så kommo anslag på husknutarne med tillkännagifvande om de dagar då konserterna skola gifvas, och några dagar senare efterföljdes anslagen af nya ljusröda affischer. Programmer följde med Dagbladet, och för att sätta kronan på verket kommo en svärm af tele;rammer från Kjöbenhavn, med underrättelse om den furore de Ullmanska konserterna gjort derstädes. Se deri korthet orsakerna till den Pattifeber, som nu grasserar. Länge motstod vår publik de många retemedlen, men telegramnerna gjorde en oemotståndlig effekt, och sedandess talar man i Stockholm knappast ,m någonting annat än Carlottas register, om börjar der andras slutar., om Vieuxemps gudomliga fiol, Grätzmachers soliditet ch Jaöls eleganta virtuositet och plastiska agn, Blotta tanken på den mirakulösa krattarian, som narrade hela publiken i Jasinosalongen att skratta med, gör en konisk effekt. En dylik triumf har icke ens Adelina Patti vunnit på italienska operan i Paris, der hon ofta föredragit denna Aubers närkvärdiga komposition. När jag en gång vörde den satt hela publiken tyst och lyssjade andlöst till de klara tonerna, men injen enda åhörare skrattade med. En skal ande applåd var allt det erkännande Adelina ick, men det är inte nog för Carlotta, som junger samma aria så att den tacksamma nubliken är nära att kikna af skratt.