Aftonbladet – 19 september 1868, sida 3

tålamod, hvilken kärlek innan hon lyckat att af den vilde halffånige gossen få en still sam, på sätt och vis förståndig, varelse, sor lyder hennes minsta vink och ser upp til henne som till ett högre väsende! Man fat tar lätt att den herrligaste symfoni ej skull ljuda bättre i hennes öra, än det arma barnets osäkra, brutna stafvande... Hon tänker i sådana stunder ej på att hor för den goda saken offrar kanske sin sistå skärf; ej heller derpå, att det finnes ögon. blick, då hon knappast vet hvar hon skal taga det nödvändigaste ifrån till sig och sir lilla koloni; hon känner blott att hon kunnat verka något för sitt stora mål, att hennes arbete icke varit fåfängt, att hon kunnat skingra mörkret och tända i de vanlottades blick en förnuftets stråle samt komma deras hjertan att klappa af glädje. Och glädje vill hon se omkring sig. Ingen får tala ett ovänligt ord till hennes skyddslingar, ingen nedslå deras mod. De skola känna att de ha ett hem i detta ords fulla bemärkelse och — de känna det. Det är rörande att se huru deras blickar följa henne och ljusna endast hon går genom rummet, och huru de lyssna till hennes milda stämma såsom till den skönaste musik. Den ringaste häntydning på att de en dag skola lemna sin fristad, försätter dem af barnen, som unna fatta ett sådant förhållande, i förviflan. Och dock skall detta kanhända en gång blifva fallet, om icke från allmänhetens sida ågon uppmuntran tillfaller denna lilla anpråkslösa koloni, som, hur varm förestånlarinnans kärlek, hur stark hennes tro än ir, dock måste ega något för att kunna exitera. Och sannerligen vi förstå, när nu letta fröken Carlbäcks storartade handlingsätt är lagdt i dagen, hvem som skulle vara 10g känslolös och likgiltig att låta ett dyikt tillfälle att gagna gå sig ur händerna? cke kunna de lyckliga föräldrarne göra det: uru oändligt mycket ha de ej att tacka Gud ör, som skonat dem från en så hjertfräande sorg, som att trycka till sitt bröst ett ylikt barn! Och de olyckliga, de som fått ig ett sådant kors pålagdt, huru tacksamt ch ionerligt skola ej de känna och erkänna en oändliga menniskokärlek, som uppenbaar sig i fröken Carlbäcks lifsuppgift! Och enom ett sådant tillmötesgående från allränhetens sida, skulle den lilla kolonien så måningom kunna utsträcka sin välgörande erksamhet fill flera olyckliga och dess föreåndarinna njuta den tillfredsställelsen att sin vackra handling gillad med annat än rd, ett gillande som alltid gör ett ädelt sinne odt, äfven om det, såsom hennes, har sin sentliga och yttersta belöning i Gud och det sna medvetandet. Måtte dessa af hjertat tagna ord också nna genklang hos dem som genomläsa dem ch måtte de verka något mera och bättre 1 en stundens flyktiga rörelse! — — 8