Kyrkomötets förhandlingar fortskrida icke synnerligen snabbt, men de äro deremot onekligen så mycket grundligare, och man må hysa hvilken mening som helst om beskaffenheten af de tendenser, som på olika håll söka att göra sig gällande, så måste det medgifvas vara ett faktum, att framställningarne äro i formelt hänseende af stort intresse, och att man sällan torde finna en parlamentarisk församling, som eger en sådan rikedom på goda talareförmågor, som denna, och der så sällan något osammanhängande och hackigt föredrag stöter åhöraren. Det är rutin, förvärfvad på predikstolen, i katedern, på riksdagsmannabänken och slutligen, samt alldeles påtagligt, äfven vid konventikeln, som här finnes samlad och gör sig gällande. Det är isynnerhet den sistnämnda, som för den större allmänheten och på de offentliga förhandlingarnes område är förut minst känd, och hvilken derföre mest öfverraskar. I dag har mötet först behandlat ett betänkande, som afstyrkte väckt förslag om tvångsmissiveringens afskaffande. Mötet biträdde, med 40 röster mot 17, utskottets mening, sedan man å ena sidan sökt ådagalägga, att skyldigheten för obefordrade prestmän att inställa sig till tjenstgöring hvarhelst konsistorierna kunna finna för godt att sända dem, vore en bland de förnämsta orsakerna till den öfverklagade prestbristen, och, å andra sidan, att en rätt Herrans stridsman borde vara redo att verka i sitt kall der sådant behöfdes, utan allt afseende på sådana beqvämlighetshänsyn, som man å motsatta sidan åberopat, och hvilka, om de finge göra sig gällande, skulle kunna hafva till påföljd, att vissa menigheter blefve alldeles i saknad af själasörjare. Sedermera har mötet, efter en lånvarig debatt, utan votering biträdt riksdagens, af kyrkolagsutskottet tillstykta, beslut om upphäfvande af det i 1858 års konventikelförordning stadgade förbud ått utan särskildt tillstånd hålla gemensamma andaktsöfningar utan prests ledning å tid då allmän gudstjenst hålles. D:r Sandberg hyste stor farhåga för lekmannaverksamheten på det religösa området och förklarade, under djup rörelse, att om han än komme att stå ensam, så skulle han för sin del aldrig bifalla upphäfvandet af det lilla skydd för kyrkan, som qvarstår i det nya konventikelplakatet. Hr doktorn blef också i det närmaste ensam om sitt motstånd mot den ifrågavarande lilla eftergiften, ty de fleste, om ej alla, öfriga talare voro ense om att det ifrågavarande förbudet borde afskaffas, och man var af olika tankar endast i afseende på lämpligheten af det i riksdagens beslut intagna vilkor, att sådan enskild andaktsöfning, hvarom fråga är, ej må ega rum så nära den plats, der offentlig gudstjenst hålles, att ordningen vid densamma derigenom störes. Grefve Hamilton och några andra talare förordade uteslutningen af denna bestämmelse, såsom i deras tanke lätt ledande till trassel; men å andra sidan anfördes, synnerligast och