STOCEHOLNM den 19 Sept. I? fi Om det än ej kan nekas, att 1863 års för-b rdning angående allmänt kyrkomöte delard en i nutidens svenska lagarbeten tyvärr blott t Itför vanliga, formella bristfälligheten, borde !s ock ej synnerlig tvekan råda om gränsen s ör kyrkomötets befogenhet, åtminstone ej anh at än då, när denna tvekan tillika är ens visshet om den ej alltid lätt bestämbara !g kiljelinien mellan allmän kyrkolag och ad-lh tinistrativ kyrkostadga, af hvilken åtskilnad n eror, huruvida kyrkomötet har ett veto eller ä lott petitionsrätt. Med andra ord: beskaf-a enheten af kyrkomötets befogenhet på det g mråde, som 1863 års förordning åt detsamma r pplåter, kan vara tvist underkastad i följd 1 f den i många fall rådande osäkerheten, g var konungens ekonomiska envälde upp1 lör, en osäkerhet, hvilken riksdagen och dess s agutskott, officiella komiteer. liksom våra jf tatsrättslärare förgäfves ansträngt sig attli eda, en osäkerhet hvilken, som bekant, till lr ch med bevittnas af ett riksrättsåtal mot c .onungens Tärgäfvare, Men hur långt kyrko-1 nötets befogenhets-område i det hela sträc-f er sig, derom finnes ej skälig anledning till 4 vifvel, hur mycket än denna befogenhets : nått i särskilda fall inom detta område kan ( mtvistas, Kyrkomötesförordningens första e ngifver nemligen, att kyrkomötet består ale svenska kyrkans, ombud, hvarmed ej kan örstås annat än statskyrkans, och dess 9 äger, att mötet har att handlägga kyrkiga mål, hvilket ju lika sjelfklart hänför ig till statskyrkans angelägenheter, dessa ch inga andra. Kyrkomötet representerar let kyrkosamfund hvilket, åtminstone nomivelt, folkets majoritet tillhör, hvilket staten haft till politisk maxim att upprätthålla såsom det enda i vårt land — hvad dock ejl lyckats — och hvilket kallar sig, med hvad rätt lemna vi nu derhän, det rena evangeliskan. För detta kyrkosamfund är kyrkomötet en representativ auktoritet, rörande dess angelägenheter har det att till konungen frambära utlåtanden, föreställningar och önskningar. Utan ett förbiseende af denna lika tydliga som vigtiga grundsats skulle den af hr O. B. Olsson å kyrkomötet väckta motion om utvidgad religionsfrihet, hvilkens vackra och humana syfte vi ingalunda underkänna, ej skådat dager inför detta forum, som ej utan att öfverskrida sin kompetens kan dermed taga befattning. Visserligen skulle det kunna resonneras som så, att, då det religionstvång, som staten utöfvar mot bekännare af annan lära än statskyrkans, uppenbarligen medför, ehuru medelbara, dock ej ringa olägenheter för statskyrkan sjelf, som måhända orättvist får uppbära tillvitelsen att önska och understödja detta af staten utöfvade tvång, så borde det ej vara denna statskyrkas representation förmenadt, att härom uttala sina åsigter och, i hennes eget intresse, anhålla att staten ändtligen ville göra en sanning af regeringsformens 16. Men vi befara storligen, att ett dylikt räsonnemang, som åsyftade att motivera ett uttalande i detta ämne inför statsmakten (riksdagen och regeringen), skulle betraktas såsom en advokatyr, inspirerad af otidig benägenhet att blanda sig i andras angelägenheter, och uttalandet afvisas, såsom det der ej kunde till någon åtgärd föranleda. För en sådan tillrättavisning bör kyrkomötet ej utsätta sig, då dermed endast kan förorsakas afbräck i dess auktoritet och inflytelse i sådana ärenden, som ostridigt höra under dess handläggning, Att man beviljat motionen remiss till. utskott, får väl ock förklaras, icke så att kyrkomötet derigenom erkänt dess föremål höra under mötets kompetens, utan blott deraf, att man velat å detta första organisatoriska möte; till rättesnöre för framtiden, åvägabringa ett närmare motiveradt utlåtande, att man ej eger att inlåta sig på sådana frågor. Detta om den ifrågavarande motionens förhållande till kyrkomötet. Vi böra dock ej lemna dess innehåll å sido, emedan det utan .gensägelse jvidkommer en af de största nutidsfrågornå, en fråga som ej kan falla, ett ärende der man mer, än i de flestå, har att upprätta och försoria hvad den förflutna tiden brutit. Med det erkännande vi redan gifvit förslagets ädla och humana syfte, och ehuru vi i detsamma se ett nytt tidens tecken, att statsmaktens suveräna ingripande på det religiösa området mer och mer förlorar terräng i det allmänna föreställningssättet, måste vi å andra sidan bestämdt uttala, att det ej är genom dylika halfva eller fjerdedels reformer rättvisans och den förnuftiga frihetens kraf tillfredsställes. Här, vid tal om religionsfriheten, får ej längre vara fråga om ett af lämplighetshänsyn utstakadt mer eller mindre. Hvad det kommer an på, är att staten fullständigt utrymmer ett lagstiftningsområde, som den orättvist inkräktat och der den ännu upprätthåller usurpatorns despotiska herravälde, om ock af nödtvång något modifieradt i enskildheter och i tillämpningen, men i principen väsentligen bestående den .dag, som i dag är., et gifves bland alla samhällsklasser en mängd personer, som hjertligt hata och afsky, hvad de förstå med despotism, personer med de bästa syften och det mest humana sinnelag, hvilka icke desto mindre grundligt missförstått frihetens väsende och kraf samt äro nitiska tjenare åt denna despotism, som de högljudt och ärligt förbanna. Hvar ligger då grunden till denna för dem sjelfva dolda motsägelse? Den är att söka i den vilsefarande föreställning, som i statsformen ser det högsta, allt annat inneslutande, politiska problemet; som — med andra ord sagdt — gör frågan om friheten identisk med frågan om maktfördelningen mellan folk och regering. De tro, dessa frihetsvänner, att allt är vunnet med ett konstitutionelt regeringssätt på demokratisk bas, med en folkvald, sjelfständig representation, som eger full beskattningsmakt, utöfvar kraftig politisk kontroll, stiftar eller deltager i stiftandet af lag med mera sådant, som enhvar kan inhemta ur den första, bästa, fria konstitution. De se ej, att med allt detta, om än så förträffligt formuleradt, despotismen dock kan stå i full flor, lika bra under den republikanska eller konstitutionel-monarkiska, som under den absolutistiska statsformen, lika väl i Frankrike under en nationalförsampe AS (anled under nn: alnanen Ädilr