Aftonbladet – 17 september 1868, sida 2

Jglada vinstock växande, så att säga, ut ur dess stenhjerta! Den gamla stackarn!; tänkte Dora med ett slags medlidande, hon gör sitt bästa för att vara vacker ända till slutet! Jag undrar just hur hon såg ut på invigningsdagen för fem hundra år tillbaka, då hon först öppnades för mensklig dyrkan? Då var hon ljus och stark och ny. En hvar af henmes konturer voro skarpt utmejslad, en hvar af hennes ornamenter var målad med lifligt blått, djupt violett eller rent guld. Jag kommer ihåg att doktor Richard en gång sade att vi inte kunna göra oss någon föreställning om den färgprakt som utvecklades under den der medeltiden. Vi vilja så gerna föreställa oss den grå och mörk, såsom den nu står framför oss efter så många århundradens förlopp. Just som hon stod och tänkte så der, hörde hon att någon kom uppför gatan. Hon såg ut och upptäckte doktor Richard, som närmade sig med långsamma steg, och som han gick med nedsänkt, blick, kunde hon betrakta honom så mycket hon ville. Han, såg blek och något trött ut. Han har haft bekymmer, tänkte Dora; men hvilka bekymmer? Hans hållning är inte rak och spänstig som den brukar vara. Jag önskar att doktor Richard snart måtte komma, sade mrs Courtenay i en litet klagande ton; jag bekänner att jag längtar efter mitt tå Han kommer, mamma, svarade Dora och lemnade fönstret, Strax derefter nörde de honom tala dernere med jadame Bernard, som med högljudd klagande röst underrättade honom om att hon hade varit förskräckligt illamående under hans frånvaro. Sådana förskräckliga plågor i alla lemmar! (Forts.)