Aftonbladet – 17 september 1868, sida 2

att så var, skulle doktor Richard helt säkert inte få sköta min mor! Monsieur Merand såg helt förskräckt ut. För all del, säg honom inte att jag sagt så ! utbrast han häftigt. Jag vill inte skada honom, stackars karl. Han behöfver alla de penningar han kan förtjena. Han är fattig som Job, som ni vet. Han stirrade på Dora, som om han velat se hvilken verkan dessa ord gjorde på henne. Efter allt utseende att döma, utöfvade de icke den ringaste verkan. Hon aflägsnade sig med en temligen tankfull min; men detta var också det enda uttryck som syntesi hennes ansigte. Två dagar derefter kom emellertid Dora hem så munter och glad, att mrs Courtenay utropade: . Nå, kära barn, hvad har händt — ha Redmoregrufvorna gifvit någonting? Nej, men ett barn blef öfverkördt; och... Nå, herre Gud, är det då öfver det som du ser så förtjust ut? Dora rodnade, och mrs Luan stirrade på henne. Monsieur Merand vill ha en ny ritning, sade Dora ursäktande, och under det jag talade med honom, kom doktor Richard in, bärande en liten flickunge, som nyss hade blifvit öfverkörd. Jag hjelpte honom att kläda af det, ty barnet hade en osnygg mor, och hon hade förskräckligt stuckit sig på knappnålarne. Jag hjelpte honom äfven att lägga förband om barnets stackars lilla ben; men jag gjorde föga godt der, ty doktor Richard sade att jag, när allt kom omkring, inte var någon hjeltinna. Jag vet att jag var så blek som ett spöke.n Du är inte blek nu, anmärkte mrs Luan. Nej, jag hade så brådtom hem, mammal, tillade hon, vänd till sin mor. Doktor Richard tittar in hit i afton.