Aftonbladet – 16 september 1868, sida 3

vilja höll honom kroppsligen så långt borta ifrån henne? Några af de gamla filosoferna trodde att en menniska kunde bli träffad af en åskvigg, utan att känna det. Kanske ledde de sig till denna sällsamma slutsats från kännedomen om hvad som tilldrager sig i menniskohjertats hemlighetsfulla verld. Derkan åskviggen falla och lemna oss utan aning om dess närvaro. Vårt lifs stora olycka, sjelfva kronan på all dess sorg kan ha kommit till oss, utan att vi veta det, så plötslig och osynlig kom den. Omen sådan sorg hade drabbat Dora, så var hon fullkomligt okunnig derom. Hon kände sig förstämd, och då förståndet sade henne att hon icke hade något skäl till en sådan förstämning, att hon förde ett nyttigt och verksamt lif, med många berättigade källor till intresse, kämpade hon med sig sjelf och motstod fienden; men olyckligtvis talade förståndet alltför ofta med doktor Richards röst och på hans tungomål. Dora satt en afton tillsammans med sin mor och mrs Luan. Lampan, med dess gröna skärm spred en cirkel af ljus på bordet och lemnade rummet i ett mjukt och varmt halfdunkel, genom hvilket man uppfångade otydliga konturer af möbler, med här och der en ljusglimt från någon porslinspjes eller förgylld ram på väggen. Mrs Luan var upptagen af sitt lapptäcke, mrs Courtenay lade patience, och Dora lagade linne. De sutto helt. tysta, men vinden suckade utanför, och då och då törde en väderil en hårdt plaskande skur mot fönsterrutorna.