Aftonbladet – 16 september 1868, sida 3

jjilla att det funnits personer bland er so! jaldrig borde ha syselsatt sig med undervis sning. De hade åtagit sig en vigtig pligt, ick -Itill gagn, utan till skada för ungdomen, oci för att sprida revolutionära ideer, som haf till följd, att några unga män, offer för denn: beklagliga propaganda, blifvit moraliskt oci lintellektuelt förderfvade. Under min styrelst skola sådana lärare icke kunna finnas; ty mina pligter mot kejsaren och mitt samvet tillåta mig icke att tåla, att en skola, son betalas af staten, förvandlas till en tillflyktsort för antisociala och mot regeringen fiendtliga läror... Sådan var den nye undervisningsminister, hvars tillträde till styret betraktades såsom en upprättelse för den sann: ryska politiken, såsom en seger, hvilken der nationala och ortodoxa anden vunnit öfve en mans ljumma råd, som dock icke hade syndat genom att vara alltför frisinnad. Förändringarne troddes i början icke komma att stanna dervid. Det fanns en annan medlem af regeringen, som tycktes vara minst lika mycket hatad som Golovnin, och denne var inrikesministern Valujef, som man äfven väntade skola försviana i den hvirfvelvind, som reste sig dagen efter mordförsöket, och man hade såsom hans efterträdare redan betecknat Miliutin; men dagen för Valujefs nederlag var ännu icke inne. Inrikesministern var en man, som förstod att hitta på utvägar, och kejsar Alexander Il hör icke till dem som med ens göra en politisk frontförändring. I stället för att fö svinna, fick Valujef snart fast fot i regeringen; han genomgick segrande den nämnda krisen och begagnade den till och med till att återupptaga en sak, som han för ett ögonblick med flit bade glömt — till att krossa det motstånd som ännu gjordes af Katkof, hvilken fortfor att icke vilja mottaga de varningar med hvilka man öfverhopade honom. Af de två officiella motståndare, som Katkof under en så lång tid hade förföljt, hade len ene till en del fallit under hans hugg; men den andre slog honom i sin tur genom att för två månader suspendera Moskwaidningen. Nederlaget följde sålunda hastigt oa segern för den gensträfvige tidningsskrifvaren. Föröfrigt är det temligen svärt att atta detta system, som ä ena sidan utbealar belöningar till det ultraryska partiet ch å den andra tvingar dess kraftigaste oran till tystnad. Detta var den oundvikliga ljden af den dualism, som egde rum före ika väl som efter krisen i April månad och om alltjemt utgjort nyckeln till den ryska fficiella politiken i dess successiva utveckingar. Hurudan var egentligen den sålunda örnyade regeringens karakter, och hvilken oll spelade de olika inflytanden, som exiterade i czarens råd? I denna samling af män, som bdildade enl. egering under en herre, fanns det sådana om icke representerade något, men äfven dana hvilkas närvaro vid styret utan tvifel hade någon betydelse. Presidenten för uinisterrådet eller snarare ministerrutskoti, furst Gagarin, var ännu en kraftfulll, abbe; utrustad med intelligens och skickliglj et, men framför allt en god hofman, lätt enägen till allt för att behaga, och på grund sin ålder helt naturligt vän af de reakonära ideerna. Den gamle grefve Adlererg, ännu alltjemnt minister för hofärenna, var endast en ruin, en skugga af det rflutna, en lemning från Nicolaus regering. inistern för postväsendet, grefve Johan olstoj, hade icke synnerligt större politisk stydelse än justitieministern Zamiatin, som dan fick sitt afsked och blef efterträdd af efve Pahlen. Domänministern, general plenoi, var en Muraviefs skyddsling. Af orfurst Constantins gamla vänner, som för gra år sedan blefvo kallade till makten, re den polska uppresningen, var finansmistern Reutern den ende som ännu höll sig ar; men han spelade för öfrigt en temlin underordnad roll och fick general Greight I medhjelpare. Mot denna dunkla bak-e und trädde de verkligt inflytelserika pernerna klart fram, a (Forts. följer) la —A AM sh rr im